40 000 svenskar har valt ett liv i solen

- stort reportage från svenska Costa del Sol

I Nueva Andalucia bor de förmögna, här finns vaktbolag och grindar, doftande mimosa och de mest statustyngda golfbanorna.
RESA

De har kommit till Costa del Sol av tusen olika skäl.

Vare sig de trivs eller plågas av hemlängtan så står det ärter och fläsk på menyn.

Bland cirka 40 000 bofasta svenskar finns gemenskap och segregation, rikedom och misär, vardagsliv och fest.

Och överallt lyser solen, förstås, här på den blågulaste av alla kuststräckor: Solkusten.

Ingalill och Bertil Stavberg hyr hus i Nerja på vintrarna, sommartid är de hemma i Askersund.

Söndagsmorgonen är tyst och stilla i Nueva Andalucia , strax utanför Marbella. Januarisolen jagar bort resterna av nattkylan. Ett virrvarr av namnlösa gator och gränder har fört oss vilse. Häckarna är täta kring villorna. Höga murar. Låsta grindar och skyltar som talar om att vaktbolagen bevakar allt. Inte en människa syns till.

"The Dream...Magna Marbella, lägenheter och golf"

En gigantisk reklamskylt propagerar för en livsstil som domineras av lyx och golf. Där står vi och andas in doften av bougainvillea, mandelträden som blommar långt borta i bergen, hibiskus, apelsiner, jakaranda, magnolia, mimosa, eukalyptus, oliv, lime och citron.

Det här är "Dalen" på svenska.

Det här är området där bemedlade svenskar bor och ännu fler vill flytta in i. Här ger det status att ha adress. Här spelar man golf på banor som Aloha, Las Brisas, La Quinta och Los Naranjos, Skånebyggmästaren och hockeyprofilen Percy Nilssons skrytbana.

Vi får fördomarna bekräftade. Byxorna är rutiga. Golfbagarna är stora och tunga. Bilarna blanka framför klubbhuset. Det är "Tjena" mors!" och kindpussar och ryggdunkar på terrassen.

Men ingen har svart lapp för ögonen - som på tidningssidornas porträtt på 70-80-talen när vi skrev om skattesmitare och kronofogdens hopplösa indrivningsjakt på Solkusten.

Hit kom många med dubbelbottnad resväska och ovikta tusenlappar.

Så är det inte nu. Många har blivit rika på affärer, sålt företag eller håvat hem förmögenheter som man inte behöver skämmas för.

Vi springer rakt i gapet på två fosterlandskverulanter som omedelbart för in samtalet på den svenska skattepolitiken.

- Här i solen har vi bildat en skuggregering, ha ha...

De två svenskarna förblir namnlösa "...för man vill ju inte skylta i Blaskan..."

Vi kör tillbaka, förbi svenska advokatkontor, mäklare och Handelsbankens lokal i köpcentrat Centro Plaza.

Mot andra bosättningar där golfen inte är religion.

Längtan till solen och värmen. Eller flykt från kyla och mörker?

Grunnar på frågan när vi kör in i Nerja . I "urbanisacioner" som Capistrano och Almijara, har många svenskar sina hem och driver biluthyrning, mäkleri, restaurang, bokhandel och hotell.

Den fridfulla stämningen får ett inslag av dramatik när en engelsk kvinna stupar handlöst i gatan. Hon slår sig illa. Polisen kommer och erbjuder hjälp som väninnan bestämt avböjer.

- Det där hör inte till vanligheterna. Men en del tittar för djupt i glaset alldeles för tidigt på dagen, säger Bertil Stavberg , 76, lugnt. Han bevittnar händelsen tillsammans med hustru Ingalill , 76. Paret är från Vällingby, boende i Askersund och övervintrar i hyrt hus här i Nerja.

- För tionde året har vi kommit hit. Vi stannar tre månader. Vi trivs verkligen med vädret och tillvaron, säger Bertil.

Vad gör ni under dagarna?

- Precis samma sak som hemma" fast med mindre kläder på! skrattar Bertil.

När vi skiljs på torget sitter tre damer i vinterkappor och tittar andlöst på när deras män rullar boulekloten på de välansade grusbanorna på torget.

Den här dagen bär det av till Marbella för att få reda på det mesta - om Fuengirola.

Ingen kan de här trakterna som Mats Björkman , 37, chefredaktör på månadstidningen Sydkusten. Han är född här, flyttade till Sverige som tonåring, men återvände hit liksom brodern Richard, tidningens marknadsansvarige.

Mats är respekterad i svenskkolonin för sina kunskaper, raka reportage och ledare. Han har en del att invända mot bilden av Solkustens liv som har förmedlats i en del svenska media.

- Det är som om den svenska avundsjukan inte vill att livet ska vara bra här. Åtminstone vill man helst inte läsa något gott om Costa del Sol, säger Mats Björkman apropå vinklade reportage och eländesskildringar av svensklivet på Costa del Sol.

Han påpekar att svenskar kommer hit av många olika skäl. Han är samtidigt kritisk till att många yrkesverksamma svenskar här för mycket betonar svenskheten. Det är Kalle Målare och Pelle Murare och Fritte Frisör och Matte Mattläggare och...

- På det här sättet stänger man ju ute en stor potentiell kundkrets, nämligen spanjorerna. Det är som om man tror att allt svenskt står för kvalitet.

- Jag är ute efter livskvalitet, säger Mats.

Det är Emma Åsmyr , 21, och Katarina Lewandowska, 27, också. Två svenska tjejer som personifierar trenden: nu kommer yrkesverksamma svenskar, inte bara pensionärer, till livet på Solkusten.

- Jag har alltid haft Spanien i mitt hjärta. Och så har jag mamma i Fuengirola. Jag flyttade hit den 1 januari och jobbar på Sydkusten som annonssäljare, säger Katarina.

Emma Åsmyr är praktikant på redaktionen. När hennes arbetsdag är slut står vi på uteplatsen till hennes hyrda radhus i Mar y Monte, 20 minuters bilresa från Marbella.

Citronerna hänger stora över den vita muren. Solen värmer.

- Jag var hemma i Motala i julas. Mamma har varit här och snart kommer pappa och lillebror på besök. Det stillar hemlängtan när den faller på, säger Emma.

Mer svenskt än så här kan det inte bli.

"Tisdag: 19.00 Videoafton. Allsång på Skansen med Lasse Berghagen"

Lappen hänger på en anslagstavla till Nordic royal club (NRC), ett lägenhetskomplex i Estepona.

Birgitta Sterner-Nygårds tar oss hit till "hemmet", som det kallas ibland i svenskkolonin. Birgitta har bott på Solkusten i 16 år, jobbat som byggkonsult och mäklare och vd för det bankdotterbolag som fick överta Nordic royal club när projektet konkursade för mer än tio år sedan.

- Bara 35 lägenheter av 100 var sålda. Jag lyckades sälja de resterande 65 lägenheterna och föreningen kom på fötter. Jag har inget officiellt uppdrag kvar i NRC, men jag har många vänner här och hälsar på då och då.

Vi kommer mitt i ett bouleparti i den vackra trädgården. Spelet avbryts och vi eskorteras förbi poolen till receptionen, samlingssalar, biblioteket och jacuzzin med vilorum. Här finns en restaurang som drivs av ett danskt par. Tandläkare, läkare och sjukgymnast finns inom området.

- Frissan kommer hit och jag kan lägga håret för 11 euro, säger Ann-Britt Bylund.

- Och manikyr och pedikyr kan man beställa och brödbilen kör ut färskt bröd.

Ann-Britt flyttade hit från Örnsköldsvik 1991.

Per-Åke Sandström , 76, och hans hustru Dette, 72, är också "veteraner". De köpte sin lägenhet här 1994 och nu bjuds vi på vin och hjärtlig samvaro på deras rymliga terrass. Hela komplexet andas mänsklig värme och Per-Åke säger förtroligt:

- Man förändras med åren och åldern. En och annan krämpa smyger sig på. Därför är jag ingen golfare numera. Jag nöjer mig med att spela boule. Och jag kör inte bil längre i den täta trafiken mot Fuengirola.

Alla på Nordic royal club kan leva sina liv utan djupare kunskaper i spanska språket. Så tycks det vara för majoriteten av svenskarna som bor längs Solkusten.

Per-Åke Sandström höjer vinglaset och säger:

- Spanjorerna är fantastiskt vänliga. Jag har bett om ursäkt till vårt värdfolk för att jag inte har lärt mig spanska. Men efter latin, tyska, engelska och franska orkade jag inte med ytterligare ett språk.

Campo Mijas är ett villaområde med utsikt över Fuengirola och havet.

Plötsligt tar Orphei drängar ton och "Helan går" dånar ur ett par högtalare vid en villaswimingpool.

Vi höjer ett glas sött Erubrujo-vin från Malaga och njuter av en bit grönmögelost därtill. Sen blir det rökt gravad regnbågsforell, heminlagd ansjovis, olivolja med varmt bröd och kall pilsner.

Vi mår finare än snus - kanske just för att vi sitter hemma hos Bengt Sändh, 64 ett kort tag till, på måndag blir han folkpensionär.

Vissångaren, trubaduren, författaren, samhällskritikern och rebellen?

Han? I villa med pool och fyrhjulsdriven jeep på Solkusten?

- Ja. Här bor jag. Här trivs jag, säger han och brottas med sankt bernhardshundarna Bellman och Lucidor. Två "hittehundar" av jaktrasen iberisk pondero bidrar också till vakthållningen på den terrasserade trädgårdstomten.

- På julafton 1999 kom jag och hustru Barbro hit. Då hade vi först letat hus i Portugal, Frankrike och Italien, säger Bengt.

Han sålde den egna snusfabriken för dyra pengar till Swedish Match, drämde gitarren i en papperskorg och "började med lite annat".

Bengt Sändh visar sig vara en ypperlig fotograf.

- Jag brukar säga till min fru: Nu åker jag till Spanien. Så åker jag i väg in i Andaluciens orörda naturområden och fotograferar fåglar, människor och naturscenerier.

Alla tycks känna Bengt Sändh i Fuengirola - och han känner de flesta.

- Ärligt talat, visst är det bekvämt och en fördel att man kan klara sig på svenska här, säger han.

Vi har träffats på Club Nordico, mitt i stan. Eller "Funkan" eller "Svenskbyn". På Club Nordico serveras flundrafilé som dagens lunch. Lars Winberg, pensionerad överste i flygvapnet, för ordet i föreningen och har Rolf Elmfeldt, tidigare reklamman, till sin hjälp. Här är alla välkomna att titta på tv, läsa svenska tidningar och böcker, man ordnar kulturkvällar, utflykter, spelar boule och har regelbundna besök av en distriktssköterska.

- Det trevligaste med tillvaron här är att man bryter sociala mönster, träffar människor från andra yrkesgrupper och umgås på ett annat sätt än tidigare, säger Lars Winberg, Fuengirola-bo sedan 1997.

Vi går ut i solen. Styr stegen mot Svenska skolan som ligger på huvudgatan. 240 elever. Kön är lång för flera svenska elever som väntar på plats.

Aurora Martins, 17, från Stockholm och Malin Dvoretsky, 17, från Göteborg är gäststudenter som stortrivs.

- Det bästa med att plugga i Fuengirola är vädret, stranden och utelivet, säger de.

- I Sverige kommer vi inte in på så många ställen. Här är det ingen som frågar efter ålder.

The London pub på strandpromenaden Paseo Maritimo är många svenska ungdomars favoritbar fredags- och lördagskvällar.

- Det är inga motsättningar mellan oss och spanska ungdomar. Det har ryktats om att spanjorerna inte gillar vår skola eller oss, men så är det inte alls, säger de svenska tjejerna.

Intill skolan, på en smal liten gata, ligger konditoriet Konditoriet.

Henrietta Zetterström , 30, dukar upp i varudisken med gräddsemlor för 1,80 euro styck.

- Strykande åtgång. Ännu fler semlor säljer vi i huvudbutiken i San Pedro, säger hon.

Hundra meter bort ligger Tre Kronor, mataffären som förser svenskarna med Kalles kaviar, inlagd sill, knäckebröd, glögg och punsch och lingonsylt och allt annat som en svensk i förskingringen inte kan leva utan.

Catarina Jagaeus , 41, står i kassan. Hon tycks känna varenda kund och allt som försiggår i Fuengirola.

- Jag flyttade ju hit med mina föräldrar 1973. Sedan bodde jag i Sverige i många år. Men längtan tillbaka blev för stark. Mitt liv är bättre här. Jag har min dotter Susanne, 9, i Svenska skolan. Mina två söner har avslutat skolgången och bor i Sverige nu, säger Catarina.

Få svenska pastorat är så stora och med så många medlemmar som Svenska kyrkans verksamhetsområde på Solkusten. Det doftar av kanelbulle och kaffe när vi kommer till kyrkans lokaler bakom Fuengirolas saluhall. Prästen Peter Wickström är på språng. Han klistrar upp affischer tillsamman med kantorn Veronika Hultgren ute på stan.

- Det är inget att sticka under stol med; många mår dåligt här. Några är socialt utslagna, andra har stora problem med alkoholen. Men hur ser det ut i en svensk stad av den här storleken? Jag hävdar att människor i allmänhet mår mycket bra här nere. De är aktiva och har ett stort socialt umgänge, säger prästen.

Tillsammans styr vi stegen till Amador Martinez , 57.

Så, det finns spanjorer på Costa del Sol?

- Jodå. Välkomna till svenska konsulatets filial, säger Amador. På norrländska.

Han är sångare och frisör. Bodde i Luleå i 14 år sedan han träffat sin fru Ann-Katrin. Nu driver de damfrisering i affärskomplexet Las Rampas sedan 1984.

På salongsväggen hänger bilder på storheter som Alice Babs, Kikki Danielsson, Rolling Stones och Luleå Hockey.

Amador är allas vän, vald till Årets svensk 2000 - och han hjälper till med översättningar och praktiska bestyr som svenskarna inte klarar av på grund av knackiga spanskkunskaper.

På våningen över Amadors salong hittar vi Spansk-nordiska sällskapet. Ulf Christensen, före detta tandläkare från Stockholm, välkomnar oss liksom hans fru Inger och makarna Lennart och Ingrid Lundén. Ulf leder kurser i bridge och Inger är föreningens ordförande. Ulf ledsagar oss till en speciell adress, där bor hans far, och säger under promenaden.

- Visst mår vissa människor dåligt här också. Men det beror på knaper ekonomi, inte på att folk dricker för mycket sprit dagarna i ända.

Vi skyndar förbi svenskkrogarna El Jardin, Polar Bar och 51:an.

Satsningar som Amris, restaurang Las Brujas och Törstens Bar har däremot gått över styr i olika felsatsningar.

Vi hör det gång på gång i samtal med alla människor vi möter: "Här på kusten lever man längre."

- Javisst, det stämmer. Golf och boule och promenader i stället för att sitta stilla inomhus håller en frisk, säger Sven Christensen.

Han är - 101 år.

Världens piggaste man som har passerat hundra? Elegant, vänlig, kristallklar och kunnig.

- Det här saknade jag när jag var i Sverige, säger Sven och blickar ut mot hamnen och havet i Fuengirola.

Vi står på hans altan på sjunde våningen till lägenhetshotellet Pyr.

Sven kom som hattmakare från Danmark till Sverige. Han startade företag i hattbranschen men sålde när året 1955 kom med ett nytt frisyrmode i Paris som tog död på allmänbruket av damhattar. På Kanarieöarna tillbringade han tre månader om året i tio års tid innan han bestämde sig för spanska fastlandet. Det blev Marbella först.

- Jag trivdes aldrig där så jag flyttade till Fuengirola i stället.

Sven äger sin lilla lägenhet i hotellet, äter daglig lunch i samlingslokalen hos Club Nordico och ena sonen Ulf med fru Inger är bofasta i Fuengirola.

- Min andra son Tom är på besök just nu men återvänder snart till Sverige, säger Sven.

Det är landet som han rymde från.

Han rymde faktiskt ganska nyligen.

- Jag kände mig dålig efter all uppvaktning när jag fyllde 100. Jag åkte in på sjukhus i Marbella. En svensk läkare flög hit och tog med mig till Stockholm. Efter många undersökningar konstaterades att jag mådde bra, säger Sven.

Han inkvarterades på ett äldreboende.

- Efter en vecka fick jag nog, köpte en biljett och flög tillbaka hit till Spanien.

Du kunde inte tänka dig att stanna i den svenska miljön?

Sven Christensen ser milt på oss, sen ser han förvånad ut och säger:

- Där var det bara mörkt, trist och kallt.

Ut på motorvägen N-340 igen och vidare till resans mest genuina mål.

Här är utsikten inte direkt hänförande. Men säg det ställe längs kusten som är fritt från byggkranar och huskroppar i stål och betong?

Vi är på Camping Fuengirola.

175 ekipage. 50 är svenska, dessutom norrmän, danskar, finnar och holländare.

- Hej, hej, välkomna!

Anders Blomstrand, 68, och hustru Ulla, 69, ber oss sitta ned vid förtältet till sin husvagn. De är vänliga, glada och bussiga. För nionde året i rad är de här. För 60 kvadratmeter campingplätt betalar de 2 100 kronor i månaden.

- Det kostar 16 000 tur och retur med färjebiljetter, bensin och försäkringar från Karlskrona. Vi kommer mitten av oktober, åker hem i mars, säger Anders. Man måste stanna så pass länge för att få ekonomi i vistelsen.

Båda passar på att laga sina tänder hos svensk tandläkare här och Ulla går promenad på fyra kilometer varje dag.

- Synd bara att det har blivit mycket dyrare här senaste året. Spanjorerna får se upp. Vi kan inte gå ut och äta på restaurang varje dag, Mat, kaffe och en liten whisky till...nä, det går inte, säger Anders.

- Vi har funderat på att stanna hemma. Men när hösten kommer drar vi iväg hit likt förbaskat.

Vi måste dra hem. Lågprisflyget från Malaga lyfter utan krångligheter. Många ombord är flitiga pendlare mellan Sverige och Solkusten. Är tvärsäker på att jag inte kan se min egen förestående framtid i ett radhus på Costa del Sol. Men man kan ju bli vankelmodig, jag är trots allt 55 plus"

...och i högtalaren säger flygvärdinnan:

- Arlanda, minus 5...

Snabbfakta

Sture Olsson

ARTIKELN HANDLAR OM