Curaçao sätter färg på Karibien

1 av 5 | Foto: sara ringström
Hamnen i Willemstad ser mer ut som Holland än Karibien med sina pastellfärgade små hus.
RESA

Vi vaknar i en stad som badar i sol.

Små, näpna hus stoltserar i fantasifulla pastellfärger vid hamnens kajer.

Det här måste väl vara Holland?

Javisst – fast på Curaçao i Karibien.

Lika bra att stapla schablonerna på varandra, tänker jag. Blicken letar därför efter väderkvarnar och tulpaner. Jag letar efter ljudet av klapprande träskor. Men nonsensdrömmen bryts abrupt av synen av ett gigantiskt skepp som ljudlöst glider in i hamnen Schottegat. Ännu ett kryssningsfartyg lägger till vid kaj. Ännu en dag i Willemstad där livet bestäms av fartygens ankomst och avgång; där pulsen bestäms av amerikanska turister som går iland för att sätta sprätt på turistdollar.

Morgonsolen bränner trots att klockan inte ens är åtta. Den flytande marknaden längs Sha Caprilsekade och den fasta marknaden vid Waaigatplein sjuder av liv, färger och dofter. Försäljare har kommit i små båtar från fastlandet i Venezuela med frukter, grönsaker och fisk. Högar av papaya, sötpotatis, mango och rosa vattenmeloner.

– Dorado, piscadara, purunche! skriker fiskförsäljarna.

Leenden och välkomnanden överallt. Miljön känns exotisk – men inte främmande. Det gjorde den säkert för de holländska äventyrare som på 1600-talet seglade iväg i Columbus kölvatten.

År 1634 besegrade en armada under befäl av Johan van Walbeeck de härskande spanjorerna på ön. Närheten till Sydamerika gjorde ön viktig för handel och saltutvinning. Senare införlivades Aruba, Bonaire, St Maarten, Saba och St Eustatius till Nederländska Antillerna.

Vi vandrar på gator som har holländska namn, det holländska språket varvas med engelska. På Heerenstraat spelar en mansorkester sprittande glad musik. Den blinde dragspelaren är ensemblens verklige virtuos.

Curaçaos naturliga hamn, Schottegat, och de historiska hamnkvarteren som kallas Punda uppfördes på Unescos världsarvlista 1997.

På andra sidan vattnet ligger stadsdelen Otrobanda. Dit kommer man via gångbron Emma, ”The Swinging Old Lady”, konstruerad 1888. Den består av 16 flytpontoner som kan flyttas på två minuter för att släppa fram fartyg.

Vi promenerar längs vattnet och siktar ett kärlekspar på kajen. Eldred Andrade, 23, och Maylice Poulo,

22 har bara ögon för varandra och bryr sig inte om de många turister som passerar från kryssningsfartyget Adventure of the Sea i bakgrunden.

Ett par hundra meter härifrån studsar ett annat par av glädje och lycka. De är nygifta. Brudens klänning är bländande vit och brudgummen matchar henne med kostym och slips i kritvita toner.

– Åh, det här är den lyckligaste dagen i våra liv. Fotografera oss! uppmanar Jan Mijman.

Han har rest med sin Marianne van den Brink från Utrecht i Holland hit till Curaçao för bröllopet.

13 gäster – föräldrar, släktingar och kompisar – är med för att fira.

När vi vänder promenaden mot centrum igen spritter det plötsligt i mina stela ben. Jag tar danssteg mitt på ljusan dag. Ingen kan stå emot den calypso som spelas upp av en trio på Café Overtime på ett litet stenbelagt torg i en gammal fortbyggnad som kallas The Rif. Två par – kvinnorna Munny Toppenberg och Rossje Martina med kavaljererna Hubert Martina och Rensley Zimmerman – dansar. Calypson följs av mazurka, vals, tumba, danza, tambú och seú. Nu gungar hela torget till rytmer och glädje. Förbipasserande turister bjuds in i dansen.

– Wonderful, fantastic! utbrister Mary Donaldson, kryssningsturist från Ohio, USA, efter en spontan svängom med Renseley Zimmerman som rumbakavaljer. Orgien i musik och glädje ackompanjerar oss när vi vandrar vidare mot en stunds allvar. Slavmuseet Kurá Hulanda i Otrabanda är en anläggning med fascinerande och fasansfull historia. Den står som

ett monument över slavhandeln, de svartas förintelse.

Insikten om slaveriets historia gör oss varken på middags- eller partajhumör. Curaçaos nöjesnatt får klara sig utan oss.

När solen sänker sig och riktar dagens sista strålar mot Punda-sidan av staden upplever vi ”verklighetens vykort”. Husfasaderna får extra lyster. På terrassen till restaurang Bahia skålar Fabida Solorono, Yurelly Provence och Ronald Beaumont i blå curaçao och röd körsbärslikör.

– Visst är det vackert. Alla som kommer hit säger att vi har Karibiens vackraste hamnstad. Jag vet inte, jag har aldrig varit längre bort än Aruba och Bonaire, säger Fabida med ett stort leende.

Dagen därpå besöker vi Marshe, den gamla marknaden, där man fortfarande kan smaka på den lokala delikatessen Kiroyo, kolgrillad fisk, kyckling eller kött. Stoba di kabritu (gryta på get) eller sopi di kadushi (kaktussoppa) är andra storsäljare liksom den indonesisk-holländska ristaffeln.

– Iguana? Nej, iguana får du nog svårt att hitta nuförtiden, tyvärr?… säger Mary Vicken när jag frågar efter en specialitet: ödla.

– Det här är lika gott och mycket nyttigare, skrattar hon och slevar upp aros moro – ris och bönor.

Nu börjar vi känna för ett bad. Karibien?… det är ju vajande palmer och kritvita stränder, eller?

Ärligt talat, Curaçao kan bli något av en besvikelse. Snorklingen är förstklassig. Men stränderna är korta och nordvästen gör ofta vattnet vågigt.

Jan Thiel är ett anlagt strandområde där det kostar 25 kronor för att nyttja stranden och den långgrunda badviken med möjlighet till vattensporter och snorklingsturer.

– Jag ska inte göra någonting! Jag ska bara ligga här på min solmadrass och läsa böcker i två veckor, säger holländskan Carolien Peutinga.

På en annan strand, Awadi Playa, i omedelbar närhet till storhotellen Marriott och Hilton, träffar vi Joakim Cederlöf, 31, och Sanna Johansson, 31, från Stockholm.

– Vi ville semestra i Karibien och ”hittade” Curaçao i en annons. Klimatet är underbart, maten är bra och det känns lugnt och välordnat, säger de.

Det mest fartfyllda som händer på just den här stranden i den här stunden är att Herman Yolanda dansar breakdance så att sanden sprätter.

Efter vår strandutflykt är vi tillbaka på kajen i Punda i Wilhelmstad.

Först när vi riktar blicken ut mot havet, där ett segelfartyg glider som en mörk skugga in i solnedgången, får vi tillbaka känslan av att vara i Karibien.

Povel kom aldrig till Cuaraçao

Nu kan det avslöjas: En full norrman slog skallen i durken och fartyget tvingades söka nödhamn.

Hela resan blev försenad – och Povel Ramel kom aldrig till Curaçao.

Läs också:

Tidigare artiklar:

Sture Olsson

ARTIKELN HANDLAR OM