Jag har upplevt ett riktigt helvete

RESA

För att vara ateist så ägnar jag förvånansvärt mycket tid åt att tänka på helvetet. Jag klurar på hur det skulle vara utformat för att precis matcha allt jag avskyr. Jag brukar fundera ut min vidrigaste maträtt (blodpudding på sellerispegel), de mest irriterande bakgrundsljuden (en reklamradiostation som varvar skitnödigt entusiastiska röster med mobilmelodier) och de fulaste kläderna (aprikos brudtärneklänning med puffärmar i otäckt syntetmaterial).

Men egentligen har jag redan skådat hur livet kan te sig när porten till helvetet lämnats öppen för länge.

Vi var på Koh Pha Ngan i Thailand och hade legat i samma hängmattor i två veckor. Till och med personalen undrade om vi inte började bli sugna på att byta miljö. Vanligtvis stannade folk bara på MacBay Resort tillräckligt länge för att gå på öns fullmånefest och bli stenhöga, komma tillbaka och vara riktigt paranoida och pinsamma för att lämna stället dagen efter iförda svarta solglasögon och en generad uppsyn.

Till sist kände vi oss en smula pressade att göra något mer av vår resa. Många hade pratat om ett underbart ställe på ön dit man bara kunde ta sig med båt. Vi fick höra om öde stränder och fantastisk snorkling. Så vi kysste våra hängmattor farväl och tog oss till den paradisiska platsen.

Det började illa. Hyddorna var dyra och snorklingen inte alls spännande – om man inte är fascinerad av en havsbotten täckt av sjögurkor, som ser ut som jättelika bajskorvar. Vi blev sönderbrända under den första dagens försök till att hitta bra snorkling och fick spendera resten av veckan med svullna och röda näsor (som på reskamraten sedan övergick till en lila brännskada, men det är en annan historia). Under vår hydda bodde en psykotisk tupp, som gol hysteriskt dygnet runt. Än i dag vill jag nacka den jäveln.

Men det värsta var att de andra boende på platsen var en sällskapsresa bestående av tyska nudister på trumkurs. Vet ni hur irriterande det är att lyssna på uselt trummande hela dagarna? Vår granne var dessutom så förtjust i sin trumma att han fortsatte öva till långt in på natten, sittandes naken precis nedanför vår veranda. Vi låg vakna på nätterna, lyssnade på tuppen och trumman och slet skinnflagor från våra näsor medan vi funderade på vem vi skulle mörda först.

De utlovade öde stränderna såg vi inte något av. Var vi än lade oss kom det ett gäng new-agetyskar och lade sig 20 centimeter ifrån oss och gjorde yogaövningar. Nakna. Nu vet jag exakt hur pungkulor ser ut när en man står på huvudet. Men jag ville aldrig veta.

Det konstigaste med hela vistelsen var att det var vi som betraktades som underliga. Vi, den lilla subkulturen med kläder, men utan trummor, tilltalades inte av någon i den stora nakna massan. Det var på Koh Pha Ngan som jag lärde mig den fulla innebörden av uttrycket ”allt är relativt”.

Vi bestämde oss snabbt för att lämna platsen. Jo, tjena! Det fanns ingen båttrafik tillbaka, på grund av sjögången. Vi hade inte läst det finstilta på reklambladen från helvetet: ”Du kan ta dig dit, men du kan aldrig ta dig därifrån.”

Efter några dagar kunde en båt till sist ta sig in i viken. Vi vadade ut och mötte den som om vi varit skeppsbrutna i 10 år.

Efteråt är jag ändå glad över erfarenheten. Jag lärde mig att om man hittar en hängmatta som man trivs i, ska man ligga kvar i den och inte försöka söka paradiset längre bort. Glöm aldrig det!

Terri Herrera Eriksson

ARTIKELN HANDLAR OM