Brittiska hus borde stå vid Medelhavet

RESA

Världen är en gåtfull plats som är svår att bli klok på. När jag och väninnan får oändligt med tid och pengar tänker vi starta tidningen "Varför?" som ska ta upp obegripligheter i vår tid. Varför tar det sån tid på apoteket? Varför står folk och fryser i krogkön för att bli smädade av dörrvakten när det finns en fullt fungerande krog utan kö alldeles bredvid? Varför är det så svårt att bygga hus för alla klimat?

I Sverige genomsyras husbyggandet av pessimism. Vi bygger utifrån det värsta tänkbara vädret. Det tycker jag är klokt, eftersom det är omänskligt kallt på vintern. Men när sommaren och värmeböljan kommer och man håller på att storkna inomhus av värmen känns det så lagom klokt. Plötsligt minns man att det har varit så varje sommar och undrar vad det var man längtade till i december. Var det till dessa sömnlösa nätter när man svettigt roterar runt i sängen och frukostar som man kastar i sig av skräck att maten ska ruttna i hettan?

Tacka vet jag Spanien, tänker jag. Där håller lägenheterna en skön temperatur. Man kommer in efter en solig och varm förmiddag och tar en underbar siesta mellan svala lakan. Men efter sol kommer ofelbart regn och blåst. Vad jag kan minnas har det varit småregnigt och blåsigt varje vinter på Kanarieöarna. Och varje vinter blir kanarierna tagna på sängen av "det värsta klimatet i mannaminne" (mannaminnet måste vara ungefär lika långt som en guldfisks). Det är då man inser att den sköna lägenheten är ett blåshål med glipor under ytterdörren som en treåring kan åla sig igenom. Det är också då man börjar längta efter nattmössa. Håret fladdrar irriterande när man ska sova.

Brorsan är föreståndare för en bungalowby som ligger vackert belägen på en slänt. Varje gång det regnar - vilket är några gånger per år - forsar allt vatten nerför berget och rakt in i de 20 bakersta småhusen. Varje gång går turisterna som bor i husen bananas och en stor försäkringsapparat drar i gång. Att konstruera hus utifrån det bästa möjliga vädret och helt räkna bort andra eventualiteter är vad jag kallar ett tokoptimistiskt byggande.

Men inga lär slå britter och irländare beträffande optimismen när man gör hus. I Spanien och Sverige arbetar man ändå utifrån klimat som faktiskt existerar i respektive land.

På de brittiska öarna bygger man bostäder som passar ett klimat de inte har, aldrig någonsin haft, men som de antagligen skulle tycka vore trevligt att ha. Att drömma är aldrig fel. Det kan de behöva i sina dimmiga riken. Hyrestanten har bott på Irland och hon och hennes vänner talar ännu om "dagen då det var soligt".

Men någonstans måste väl ändå gränsen gå för fantiserandet.

Att konstruera hus som är lämpade för milda Medelhavsbrisar tyder på att våra vänner har svårt att skilja på fantasi och verklighet. Hur ska man annars tolka det faktum att hemmen är uselt isolerade (helt oisolerade?) och fönstren sällan (eller aldrig?) har dubbelt glas. Jag har aldrig frusit så mycket som i Storbritannien. Vi talar om länder som är de dyigaste, snömoddigaste och fuktigaste man kan hitta. Och vad är deras bästa vapen mot det? Jo, HELTÄCKNINGSMATTOR!

Tidningen Varförs första reportageresa kommer att gå till Storbritannien. Jag vill så gärna förstå!

Terri Herrera Eriksson ([email protected])