Jag heter i alla fall inte Pucko-Akbar

RESA

Söndagen den 10 augusti 1628 seglade Vasa, ett av sin tids mäktigaste krigsfartyg, ut på sin jungfrufärd. Men symbolen för det nya ambitiösa Sverige klarade bara några minuters seglats. Skeppet krängde till, vatten forsade in genom kanonportarna och Vasa sjönk.

Trots att skeppet bara låg på 30 meters djup vid Stockholms inlopp så tog det drygt 300 år innan man lyckades lokalisera det. En pinsam historia från början till slut, om ni frågar mig. Än mer anmärkningsvärt är det att Vasamuseet är Sveriges mest besökta museum - och ett av Sveriges största turistattraktioner efter spektakulärare alternativ som Liseberg, Gröna Lund, Naturhistoriska och Skansen. För mig, som har ägnat hela mitt liv åt att sopa missar och tillkortakommanden under mattan, ter det sig fullkomligt absurt att vi stoltserar med ett skepp som inte ens klarade av att segla ur stan.

Dessutom betalar folk för att se det. Man får ju inte ens gå ombord på båtfan!

Men varför se riktigt lyckade sevärdheter som Eiffeltornet, kinesiska muren och pyramiderna? I bästa fall ser de ut som på vykort, fast större. Oftast ser de mindre ut än man har väntat sig. Nej, det är flopparna man minns.

Jag har besökt Taj Mahal. Pinsamt nog var jag för upptagen av min turistdiarré och reskamratens enorma insektsbett under ögat för att låta mig imponeras. Det var varmt, jobbigt och en jäkla massa folk. Man måste ta av sig skorna innan man beträdde mausoleet och jag var hela tiden orolig att aldrig återfinna mina älskade sandaler bland tusentals andra. Så tråkig turist är jag.

Större intryck gjorde Fatehpur Sikri, "den perfekta staden", som ligger några mil bort från staden Agra och Taj Mahal. Staden byggdes av kejsaren Akbar och var tänkt att vara mogulrikets huvudstad.

Akbar hade fått en vision efter att en av hans 5 000 (!) hustrur äntligen hade fött honom en son. Fatehpur Sikri skulle samla intellektuella från hela världen och en ny religion grundades.

Det fanns bara en hake. Den perfekta staden byggdes mitt i öknen, långt från dricksvatten. Hoppsan, Akbar!

Jag kommer alltid att minnas upplevelsen av att vandra omkring i en helt tom 1500-talsstad full av storslagna drömmar som aldrig infriats.

Särskilt komiskt minnesvärda var de sinnrika kanaler som skulle leda det icke existerande vattnet under golven för att hålla dem svala. Sällan har jag skådat ett så grandiost monument över mänskligt feltänk.

När jag misslyckas med något i livet, målar väggen i fel nyans, blir osams med en kompis eller skriver något ovanligt dumt så brukar jag trösta mig med att jag ändå inte heter Pucko-Akbar. Jag har inte tagit livet av tusentals trälar för att bygga en totalt oanvändbar huvudstad.

Vad skulle för övrigt det lutande tornet i Pisa vara om det var helt upprätt? Ingenting, gott folk. Själva tjusningen är att beskåda något så högt, så vackert - och så felkonstruerat. Att man först byggde tornet på lermark verkar dumt.

Och att man försökte kompensera detta genom att bygga de övre våningarna i en annan vinkel än resten av byggnaden är stor komik.

De senaste åren har jag följt alla stabiliseringsförsök av tornet. För turistnäringens skull är det säkert bäst att låta det vara utan förbättringar.

Kollapsar det så strömmar väl ännu fler dit för att spana in det raserade tornet i Pisa. För det är missarna man vill åt.

Terri Herrera Eriksson ([email protected])