Metoo

Så kan #metoo förändra framtiden

INRIKES

Metoo. Kända och okända kvinnor har de senaste veckorna vittnat om sexuella övergrepp och trakasserier, när #metoo-kampanjen dragit fram över Sverige.

Men vad händer när rösterna tystnat? Vi har frågat ett flertal experter om hur kampanjen kan leda till långsiktig förändring - och vad som kan gå fel.

1. Vad är det bästa med #metoo-rörelsen?

2. Om du blickar fram ett år - vilket är utfallet av den här kampanjen i bästa fall?

3. Och i sämsta fall?

4. Vad behövs göras för att det ska bli en långsiktig förändring?

Annika Elias, ordförande för fackförbundet Ledarna:

1:

– Det här har på ett så entydigt sätt lyft upp de här problemen i ljuset, det finns ingen som kan säga att det inte är så här, att det inte förekommer kränkningar och trakasserier. Det är otvetydigt, för den här rörelsen har varit så stark.

– Nu tror jag att man fått styrka av varandra och av alla män som går fram och säger att de inte vill vara del av detta. Det här tar en massa resurser av hela samhället och hela arbetslivet. Om man har ett läge där hälften av arbetskraften inte har möjlighet att bidra fullt ut utan trycks ner av strukturer och enskilda aktörer, så går vi miste om en hel massa bra kompetens och bra arbete, förutom det personliga lidandet.

2:

– Jag hoppas att många arbetsplatser har satt i gång ett strukturerat arbete med att förhindra att sådant här händer. Jag hoppas man får upp ögonen för att det här är inget man kan strunta i, cheferna måste få i uppdrag att skapa en arbetskultur där sådant här inte kan hända.

3:

– Jag vill inte tänka på det, att allt skulle vara likadant. Det är det naturligtvis det sämsta som skulle kunna hända, att jaja nu lägger man det där åt sidan, nu är vi färdiga med metoo. Men jag tror faktiskt inte att det kommer att hända. Det här är en så stark rörelse att jag inte tror man kan trycka tillbaka det.

4:

– Det första som måste hända är att arbetsplatserna tar tag i det här på allvar, rannsakar sig och ser över hur set ser ut. "Vi har inga anmälda fall" hör man med jämna mellanrum nu och nej, det kanske man inte har, men hur ser strukturen i övrigt ut? Hur är samtalstonen, vet alla var de ska vända sig om de ska anmäla något, hur betraktar vi varandra? Det här handlar inte bara om mäns sexuella kränkningar mot kvinnor utan om alla tillfällen när man kränker eller utövar sin makt emot en annan.

– Jag tror att vi har en uppförsbacke, men det kan se väldigt vackert ut på andra sidan.

Per Larsson, expert i krisstöd och kränkande särbehandling på företagshälsan Previa:

1.

– Ur både ett medmänskligt och ett samhällsperspektiv så går vi från ett skuld- och skambelagt individproblem till att avslöja en sorts maktkultur. Det har varit otroligt bra för många som nu vågar träda fram, för man inser att man inte är ensam eller har gjort något fel. Man vågar berätta och söka stöd, och man får stöd också. Tystnadskulturen krackelerar och det kommer att påverka mångas beteende tror jag.

2.

– Jag tror att samhällsdebatten har förändrats och att det även har fattats en del nya lagar.

3.

– Då har den här tystnads- och maktkulturen tagit över igen. Att man har tagit ett litet steg framåt och sedan tagit ett steg tillbaka igen.

4.

– Rent krasst så kan man inte förlita sig på mänsklighetens goda vilja i vissa avseenden, därför måste man lagstifta. Jag tror att lagkrav måste pusha på det här. Det finns ju en arbetsmiljölag och föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete och så finns de om organisatorisk och social arbetsmiljö, som kom förra året. De behövs förädlas och förtydligas kring just frågorna om kränkande särbehandling och sexuella trakasserier, här kan man vara lite vassare och ange tydligare vad man förväntar sig av arbetsgivare och medarbetare.

Katarina Wennstam, författare och debattör:

1.

– Det bästa är att man ser att det här är så otroligt kraftfullt. Att det inte har lagt sig säger någonting om omfattningen av problemet. Som nu när över 4 000 jurister går samman. Det är som de själva skriver - inte ett upprop utan ett vrål. Det är ett vrål från kvinnor som säger att nu har vi hållit käften tillräckligt länge. Tiden är på något sätt mogen för att ta alla de här attityderna - acceptansen för ett beteende som är så omodernt - och slänga på historiens skräphög.

2.

– Jag hoppas på ändrade attityder. Att folk höjer rösten betydligt tidigare mot de män som inte kan bete sig. Sedan hoppas jag också att en del av det här kommer att hanteras av rättsväsendet. Jag vill att många fler polisanmäler det man har varit med om. Både för att det ska synas i statistiken men också för att man ska få upprättelse. Jag hoppas även på några vägledande rättsfall både internationellt och i Sverige. Metoo handlar inte bara om övergrepp. Det stora problemet är tystnadskulturen. Därför hoppas jag att det här kommer upp på chefsnivå, så att även en del chefer får känna av konsekvenserna om man inte tar tag i sexuella trakasserier.

3.

– Det värsta tänkbara är om det är bara blir ord men ingen verkstad. Det är väldigt lätt att det här hamnar i riktlinjer och verksamhetsplaner. Att man har några fina dokument som skickas mellan mellanchefer utan att det blir så mycket mer än så.

4.

– Det gäller att förändra attityder, och det tar tid. Om 10-15 år när vi tittar tillbaka så är jag helt övertygad om att det här kommer att ha haft väldigt stor effekt. Jag tror att en del av kraften är att man pratar både om våldtäkter och sexuella trakasserier. Attityderna hänger ihop med de värsta övergreppen. De kan aldrig äga rum om det inte vore att det finns en ursäktande attityd mot de mildare övergreppen.

Agneta Broberg, diskrimineringsombudsman:

1.

"Metoo-rörelsen har verkligen lyckats visa hur stort problemet med sexuella trakasserier är, och att det inte kan tillskrivas en viss bransch utan snarare genomsyrar stora delar av arbetslivet och det går inte längre att tro att detta inte förekommer på 'min' arbetsplats eller 'min' skola.

Kampanjen har också synliggjort det ansvar som arbetsgivare och utbildningsanordnare (skolor) har när det gäller både det förebyggande arbetet men även att utreda och åtgärda sexuella trakasserier. En av de viktigaste effekterna av #metoo-rörelsen är att utsatta nu vågar prata om sina upplevelser, både gamla och det som är aktuellt nu. Det borde inte längre gå att förneka problematiken och det vore anmärkningsvärt om inte detta nu leder till att arbetsgivare och utbildningsanordnare tar det ansvar de har enligt diskrimineringslagen."

2.

"Om ett år har de flesta arbetsgivare, och utbildningsanordnare, kommit en bra bit på väg i det förändringsarbete som uppenbarligen krävs, och arbetar mer aktivt förebyggande enligt diskrimineringslagen. Då finns det också goda rutiner som är kända på arbetsplatserna eller skolorna för att omhänderta uppkomna problem. Den som blir utsatt skäms inte längre utan säger ifrån."

3.

"I sämsta fall har den kraft vi nu upplever runnit ut i sanden, men jag tror faktiskt inte det. Jag tror att det här har varit en ögonöppnare för många och att det är början till en förändring. Men hur lång tid det kommer ta innan vi har kommit tillrätta med problemen är för tidigt att säga i dag."

4.

"Fortsätt prata om problemen och lyft frågan, och som arbetsgivare och utbildningsanordnare fortsätt jobba aktivt och förebyggande och skapa en kultur där sexuella trakasserier inte accepteras och där även arbetskamrater säger ifrån om de bevittnar att någon blir utsatt."

TT

Publisert:

Aftonbladet

/

Senaste Nytt

/

Inrikes

/

Metoo

ÄMNEN I ARTIKELN

Metoo