Quicks "benbitar" var trä och lim

Publicerad:
Uppdaterad:

Stockholm. De "benbitar" som utgjorde bevis mot Thomas Quick i rättegången om mordet på en norsk flicka var i själva verket trä, lim och syntetmaterial, enligt Statens kriminaltekniska laboratoriums undersökning.

I utredningen om mordet på nioåriga Therese Johannessen i Norge 1988 gjorde två professorer, Per Holck och Richard Helmer, bedömningen att de små bitar som hittats "med stor sannolikhet härstammar från en människa, troligen från en yngre person".

Osteologen Ylva Svenfelt, fristående forskare som arbetar med analyser av kremerade skelettdelar från järnåldern, är kritisk mot professorerna.

– Har man arbetat med brända benmaterial ser man direkt att det här inte är ben. Jag kan inte tolka det här på annat sätt än att det är vetenskapligt bedrägeri, säger hon till Aftonbladet.

Böjer sig för fakta

Förre överåklagaren Christer van der Kwast uppger sig ha svårt att säga något om den tekniska biten.

– Men jag böjer mig så klart för fakta. Jag anlitade den bästa expertisen på den tiden. Nu får väl vetenskapsmännen tvista, säger van der Kwast till TT.

Han anser att Quick hade blivit dömd för mordet på Therese Johannessen även om tingsrätten bortsett helt från benbitarna, som inte kunde knytas till Therese. Det som fällde avgörandet var i stället Quicks ingående kunskap om flickan och om platsen där hon bortfördes.

Advokaten: Ett fiasko

Quicks advokat, Thomas Olsson, menar dock att "benfiaskot" är symptomatisk för hela utredningen.

– Flera vetenskapsmän har satt sin ära i pant för att få Quick fälld, säger han till tidningen.

Thomas Quick heter i dag Sture Bergwall. Han har tagit tillbaka alla sina erkännanden och arbetar för att få resning i samtliga fall.

Professor Per Holck vid Oslo universitet, som var en av de två benexperterna som intygade att åtminstone den största av de två benbitarna med stor sannolikhet härstammar från en människa, vill i dag inte kommentera SKL:s slutsatser för TT.

TT

Publicerad: