Högskolors tystnadskultur ger få anmälningar

INRIKES

Metoo. Många kvinnliga akademiker vittnar om sexuella trakasserier och övergrepp inom universitetsvärlden.

Men en rädsla för att den egna karriären ska drabbas och en utbredd tystnadskultur gör att få anmäler sexuella trakasserier.

Bara tre fall av personalärenden gällande sexuella trakasserier och övergrepp har rapporterats in bland tio av landet största universitet och högskolor, enligt en genomgång som TT gjort.

Samtidigt vittnar många kvinnor i #akademiuppropet om trakasserier, och forskare uppskattar att minst 15 procent av kvinnorna utsatts.

Stryptag på doktorand

"En kvinnlig doktorand på universitetet där jag jobbade fick â™horaâ™ skrivet i blod på sin kontorsdörr av en kollega och en annan doktorand blev tryckt upp mot väggen i ett stryptag av en manlig professor för att hon med mycket goda resultat beforskat ett område som han â™eventuellt tänkt beforskaâ™", berättar en kvinna i uppropet.

Petra Angervall, som forskar om genus och karriär i högre utbildning vid Göteborgs universitet, tror att de flesta kvinnliga forskare i den akademiska världen upplevt kränkningar, åtminstone genom att ha blivit åsidosatt eller markerad på grund av sitt kön.

– Jag har många kollegor som har berättat om det och jag har egna erfarenheter. Men att anmäla kommer aldrig på tanken eftersom så mycket står på spel, säger hon.

Svårt att förändra strukturer

Angervall är övertygad om att mörkertaket är enormt och hon tror att universitetsvärldens svårförändrade stukturer är en orsak till problematiken. Forskare har sina vänner och relationer på arbetet, och det privata och formella flyter ihop.

– Det gör att man inte har tydliga gränser om vad man inte får göra. Det är också en av anledningarna till varför man inte anmäler, säger Petra Angervall.

Anneli Häyrén är utredare och genusforskare vid centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet. Hon säger att anledningen till att så få anmälningar görs är att man inte vågar.

– Rädslan för repressalier är så stor, och motiverad, säger hon.

Den som kränker har ofta en stark ställning, med viktiga nätverk och som drar in forskningspengar, medan den som blir kränkt ofta inte har det, vilket gör att chefen drar sig för att utreda situationen, enligt henne.

Utredningarna tenderar också att läggas ner eller fokuserar på att bortförklara händelser, eller slå hål på anmälarens berättelse. En orsak är maktstrukturerna, bland annat roterande chefskap

– Det är kompisar som är chefer över varandra ett tag. Man skiftar prefektstolen, exempelvis i sexårsperioder. Sedan, när man är klar med ledarskapet, kommer en kompis och tar vid, säger hon.

För att komma tillrätta med problemet skulle en oberoende utredningsfunktion behöva finnas, liknande den för internrevision.

Få anmäler

Häyrén är inte så förvånad över berättelserna i uppropet.

– Jag har utrett enheter och individer och forskat på det i många år, så jag känner igen bilden. Men det är en känsla av sorg över att det är så grovt och så vanligt. Det raseri som finns i berättelserna är väldigt starkt.

Angervall tror att de flesta vet vart man ska vända sig om man har ett problem och att det ofta finns handlingsplaner och policydokument, men att det inte betyder mycket i praktiken. Tystnadskulturen gör att få anmäler. Hon tar relationen mellan handledare och doktorander som exempel:

– Nästan all forskning visar att handledaren är avgörande för inte bara doktorandens väg till disputation utan också för personens väg efter disputationen. Det gör att om du handlar i konflikt med din handledare så kan det förstöra din karriär för ganska lång framtid. Man anmäler inte en handledare som man också känner sig väldigt skuldsatt till.

TT