Svårt bygga förtroende i utsatta områden

INRIKES

Brott. Utsatta områden står inte ut när Brå kartlägger förtroendet för rättsväsendet. Men där finns en verklighet som inte fångas upp av statistiken.

– Det finns grupper i samhället där förtroendet är betydligt lägre, säger Leandro Schclarek Mulinari, som forskar om rasprofilering i utsatta områden.

Svårare att genomföra ingripanden, svårare att få vittnen att tala, brottsutsatta som inte ens bryr sig om att anmäla. För polisen är förtroende från allmänheten många gånger avgörande, men i områden där utsattheten för grova brott är hög finns ofta en misstro mot polisen.

– Om vi inte har förtroende från allmänheten lägger vi grogrunden för andra att ta den platsen, det kan uppstå parallella samhällen, säger Daniel Neck, kommunpolis på Hisingen i Göteborg.

I en färsk undersökning har Brottsförebyggande rådet (Brå) kartlagt förtroende för rättsstat och polisväsende på lokal nivå. Skillnaderna är stora, men särskilt brottsutsatta områden sticker inte ut i statistiken.

Svårt att nå

Det beror delvis på att de lokalpolisområden som utgör den geografiska grunden för undersökningen ofta innefattar sinsemellan olika områden, men också på att de personer som har lägst förtroende för polisen är svåra att fånga upp.

– I mitt område har vi Torslanda, som är ett lugnt, välmående område, och Biskopsgården där invånarna själva ser det gängrelaterade våldet som det största problemet. Vi är inte lika mycket i Torslanda eftersom vi har så mycket problem i Biskopsgården, men det intressanta är att invånarna i Torslanda ändå har högre förtroende för polisen än de som bor i Biskopsgården, säger Daniel Neck.

Han sätter fingret på ett fenomen som är välkänt bland de kriminologer som forskar på ämnet. Polisens arbete i utsatta områden påverkar allmänhetens förtroende för rättssamhället i två olika riktningar samtidigt.

– Givetvis stärks förtroendet för polisen om man upplever att de gör sitt jobb, men å andra sidan påverkas det negativt om polisen går över sina befogenheter. Främst två saker: Det ena är om man uppfattar att man inte får skydd, det andra är om man blir trakasserad, säger Janne Flyghed, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, som har gjort studier i stadsdelen Husby i nordvästra Stockholm efter de uppmärksammade våldsamheterna i området 2013.

Känner sig förföljd

Leandro Schclarek Mulinari doktorerar i samma ämne vid samma universitet och har på uppdrag av Civil Rights Defenders gjort en studie av rasprofilering i svenska förorter. Han har genomfört en stor mängd intervjuer med boende i områden som Rosengård, Husby och Bergsjön.

– Polisen har ett stort problem i dag som är att man inte löser grova våldsbrott. För att göra det måste man ha förtroende från dem man ska skydda, men i mitt material berättar folk om hur de var tio år när de blev stoppade första gången och det lever kvar, säger han.

– Det finns en spännvidd i berättelserna, från grova saker som att poliser använder n-ordet och upplevelser av övervåld, till en allmän känsla av att känna sig förföljd.

Biskopsgården är enligt Daniel Neck det område i Storgöteborg som över tid har haft högst närvaro av polis. Man arbetar aktivt för att förebygga brott och skapa trygghet på allmänna platser, bland annat genom att bekämpa öppen droghandel. Han säger att en misstro mot polisen kan märkas i fråga om mindre allvarlig brottslighet och ordningsstörningar, men vill samtidigt lyfta fram positiva exempel.

– Vi har lyckats med flera stora utredningar som morden på Vår Krog & Bar och mordet vid Sjumilahallen, där det varit avgörande med uppgifter från medborgare. Men våra utredningar tar ofta lång tid och vi når inte riktigt ut med återkopplingen till medborgarna.

TT