Turism kan hjälpa hotad sköldpadda

UTRIKES

Natur. Turism och naturvård kan vara svårt att kombinera.

På Skattkammarön i Fiji försöker ett hotellkomplex klara balansgången - och samtidigt rädda en utrotningshotad sköldpadda.

Det råder en spänd förväntan på Skattkammaröns strand. Där solbadande turister normalt vistas är det nu helt tomt. Men det ska det snart bli ändring på, när fyra unga havssköldpaddor ska ta sina första steg mot frihet.

Några utvalda turister med plasthandskar sätter försiktigt ner dem i sanden. Efter viss tvekan sätter sköldpaddorna fart mot det turkosa Stilla havet.

Skattkammarön är en pytteö i Fijis västra skärgård och ett exempel på de utmaningar som kombinationen turism och naturvård står inför. Ön är helt exploaterad av ett hotellkomplex, men är också en av få öar där karettsköldpaddan fortfarande lägger sina ägg.

Människor och plast hot

Karettsköldpaddan, liksom flera andra havssköldpaddor, står inför flera hot. Den är rödlistad som kritiskt utrotningshotad.

– Ett av de största hoten är fortfarande människor. En del dödar dem med flit, konstaterar Jeanne Mortimer, amerikansk forskare verksam på Seychellerna, som studerat sköldpaddor i mer än 40 år.

Sköldpaddor drabbas också som bifångst till fisket, eller fastnar i krokar och nät.

– Nedsmutsning är ett annat problem, exempelvis plast. De kan antingen fastna i plasten och dö av det, eller så äter de den och den fastnar i deras matsmältningssystem, säger hon.

Farlig första färd

När karettsköldpaddsäggen kläckts påbörjar ungarna den farofyllda färden till havet. Men bara en av fyra nykläckta ungar beräknas ta sig ner till havet från stranden, när hungriga fåglar ser sin chans. För att öka andelen som överlever har hotellet tagit upp ungefär hälften av sköldpaddorna och skyddar dem under de första ett-två levnadsåren, innan de släpps ut i havet.

Arbetssättet kallas âœförsprångsprogram", berättar Sophie Clay, som är anställd av hotellet som ansvarig för miljöarbetet på Skattkammarön. Hon säger att anledningen till att man inte tar upp och skyddar alla nykläckta sköldpaddor helt enkelt är platsbrist.

På området kan gästerna gå runt och titta på bassängerna med sköldpaddorna, och barnen i barnklubben får hjälpa till med matning och rengöring. Inför äggläggningen är de anställda på tå och följer sköldpaddorna, som går ända upp mellan strandbungalowerna för att gräva sina bon. Ägg-groparna spärras av och de anställda är beredda att fånga de små ungarna när de kläcks efter 60 dagar.

"Kan kännas tufft"

Sköldpaddornas instinkt för att självständigt hitta mat sägs finnas kvar även om sköldpaddorna matats de första två åren. Tanken med att sätta ner dem på stranden, i stället för att släppa dem direkt i vattnet, är att de ska hitta tillbaka när det är dags att lägga ägg. Hur lång tid det kan ta är något oklart, men biologer pratar om tidsperioder på 20 år eller längre.

– Det kan kännas tufft att veta att jag inte kommer att få se det direkta resultatet. Men jag har följt andra program som bevisat att det fungerar. Så man får försöka att lita på forskningen, säger Sophie Clay.

Kritiker till försprångsprogram lyfter fram en del misslyckade försök i världen, där utsläppta sköldpaddor sökt upp människor, eller betett sig onormalt på andra sätt. Det finns också argument för att det är bättre att lägga resurserna på att skydda de vuxna, äggläggande sköldpaddorna.

Jeanne Mortimer är skeptisk och säger att metoden är experimentell och tycker att det borde räcka att bara skydda äggen, liksom de vuxna honorna.

– Det har aldrig bevisats vara särskilt effektivt, men det finns bevis på att det kan ställa till skada.

– Men jag kan förstå att när det bara finns ett fåtal sköldpaddor kvar, att man blir desperat och är beredd att prova, säger hon.

Förespråkare säger å sin sida att försprångsprogram är en relativt enkel och billig process, som också kan hjälpa till att öka medvetenheten kring sköldpaddorna, och att det är bevisat att sköldpaddorna kan överleva i det fria.

– En signifikant högre andel klarar sig till ett års ålder. När de är små kan vad som helst äta upp dem. När de släpps ut vid drygt ett års ålder är det bara hajar och människor som kan jaga dem, säger Sophie Clay.

TT

ARTIKELN HANDLAR OM