Alla vann och förlorade i Europas supervalår

UTRIKES

EU. Supervalåret i EU 2017 är i princip över - men vem vann egentligen?

Såväl EU-vänner som Bryssel-motståndare gick både fram och tillbaka och bäddar för ett läge med en ny nyckelgrupp bland väljarna.

På förhand var skräcken stor bland etablerade partier och inne på EU-kontoren i Bryssel. Efter ett 2016 med brittiskt ja till brexit och valet av Donald Trump i USA fasade många EU-vänner för ett 2017 med islamfientlige Geert Wilders som premiärminister i Nederländerna och Nationella frontens Marine Le Pen som Frankrikes president.

Fast så gick det inte alls under vårens två stora val. När Emmanuel Macron i stället valdes till president i Paris vandrade han till och med upp för att ta emot väljarnas jubel till tonerna av Beethovens EU-hymn.

Tydliga trender?

Lättnaden i EU-kretsar blev dock snabbt grumlad. I Tysklands val i september tappade förbundskansler Angela Merkel rejält, medan invandrings- och islamkritiska AFD gick starkt framåt.

Och efter valet i Österrike ett par veckor senare inbjöds FPÖ - från samma partifamilj som Le Pen, Wilders och AFD - till samtalen om en ny regeringskoalition.

Resultaten kan verka förvirrande, men tycks ändå peka på ett par tydliga trender:

etablerade partier, inte minst till höger, kan snabbt plocka röster från populisterna med hjälp av löften om hårdare tag och skärpta gränser

EU-skepsis är en sak, men uttalad EU-fientlighet ger ingen succé hos väljarna

Anpassar politiken

Exemplen är många. I Tyskland har Christian Lindner och hans liberala FDP vuxit i opinionen efter att ha anammat en tuff syn på både invandring och ekonomiskt samarbete.

– Med honom har FDP blivit en lightversion av extremhögern, noterar statsvetaren Gero Neugebauer i Berlin syrligt i en belgisk intervju.

I Frankrike talar samtidigt Marine Le Pen knappt alls längre om EU-utträde eller slopad euro. Samma tendens syns hos FPÖ och italienska Lega Nord.

– Populisterna, som vill fortsätta vara populära, har förstått att väljarna har accepterat behovet av ett europeiskt samarbete, anser belgiske EU-veteranen Herman Van Rompuy i en intervju med tidningen Le Soir.

EU agerar

Även EU-ledningen har reagerat. Van Rompuys efterträdare som permanent rådsordförande, Donald Tusk, har lanserat sin "ledarnas agenda" där medlemsländernas stats- och regeringschefer ska ges en starkare ställning i beslutsprocessen.

När EU-kommissionen nyligen lanserade sina framtidsplaner på jordbruksområdet betonades också att detaljfrågor inte ska avgöras centralt.

– Vi kommer inte längre att låta Bryssel avgöra bredden eller längden på häckarna, sade jordbrukskommissionären Phil Hogan.

Ny nyckelgrupp?

Den typen av agerande tycks vara näst intill skräddarsytt för de människor som tankesmedjan Chatham House utpekar som en nyckelgrupp för hela EU:s politiska utveckling.

I en rapport från i fredags utnämner rapportförfattarna de "tvekande EU-vännerna" - en grupp ganska nöjda medborgare, men oroliga över utvecklingen och relativt ointresserade av poltik - som både störst och mest avgörande för framtiden, betydligt viktigare än både EU-motståndare och federalister.

"Utmaningen kommer att bli att engagera den här gruppen, trots dess apati, och bemöta deras oro över självständighet och invandring", skriver Chatham House i rapporten.

Bryssel, TT:s korrespondent