"Nationaltjänst" bakom massflykt från Eritrea

UTRIKES

Eritrea. Tillsammans med krishärdarna Syrien och Irak finns Eritrea bland de länder som flest asylsökande i Sverige ursprungligen kommer ifrån. Vad orsakar massflykten från det lilla landet på Afrikas horn? En av världens mest slutna stater är delvis ett land med två ansikten.

På en stor anslagstavla vid Harnet Avenue, paradgatan i Eritreas vackra om än något bedagade huvudstad Asmara, sitter rader med dödsannonser. I dag handlar de om vanliga dödsfall, men efter varje stor förlisning av en flyktingbåt på Medelhavet hamnar offren ofta på anslagstavlor som denna.

– Alla känner till riskerna med att fly. De åker ändå, säger Berhane, en medelålders Asmarabo som egentligen heter något annat.

– Jag känner massor av folk som har flytt. Plötsligt en dag är någon vän eller bekant bara borta.

Eritrea ligger på topp tio-listan över länder vars medborgare flytt över Medelhavet i år. Till Sverige har det hittills i år bara kommit fler asylsökande från Syrien och Irak än från Eritrea, och ökningen från samma period 2016 är över 50 procent.

Den forna italienska kolonin vid Röda havets kust brukar beskrivas som en stenhård diktatur, styrd med järnhand av en totalitär regim som fängslar journalister och andra regimkritiker och kastar bort nyckeln. Den svenske journalisten Dawit Isaak sitter bakom galler sedan 2001 utan rättegång.

Nationaltjänst utan slut

På plats i Eritrea är dock bilden av "Afrikas Nordkorea" svår att förlika sig med. I de gamla italienska art deco-husen finns barer, biografer och internetkaféer. Det är fattigt, men ingen uppenbar misär. Kristna och muslimer lever sida vid sida. Inga soldater syns på gatorna i Asmara och få uniformerade poliser. Som besökande journalist går det att röra sig fritt, utan medföljande "överrock" från myndigheterna.

Men de unga eritreaner som TT möter avslöjar snart varför de flyr sitt land.

– Jag vet inte hur länge jag ska jobba här. Det finns inget slutdatum. Jag vet bara vad jag ska göra dag för dag, säger 26-årige Yohannes, vars verkliga namn är ett annat.

Han arbetar på ett dammigt bygge i utkanten av Asmara. Ett grått betongskelett växer fram, buckliga lastbilar mullrar in med cement och armeringsjärn. Här gör Yohannes sin "nationaltjänst" - ett begrepp som närmast motsvarar värnplikt, men med en avgörande skillnad: den har inget slut.

Vi sitter och pratar i skuggan av en palm en bra bit bort från bygget. Ämnet är känsligt, man vet aldrig vem som lyssnar.

– Jag är i alla fall glad över att jag är nära min familj. Andra jobbar i andra delar av landet och träffar inte sina familjer på flera år, säger Yohannes, som har gjort nationaltjänst i åtta år nu.

"Alla har någon utanför"

Vid 18 års ålder kallas alla eritreaner till ett halvårs militärutbildning, därefter tilldelas de en civil tjänst. I teorin ska nationaltjänsten vara i 18 månader, men sedan kriget mot ärkefienden Etiopien 1998-2000 råder ännu undantagslagar.

Den som gör nationaltjänst får ersättning, men enligt Yohannes och andra som TT träffar räcker den inte att leva på.

– Jag som ensamstående klarar mig, men det går inte att försörja en familj.

Den som gör nationaltjänst är förbjuden att lämna landet, med hot om fängelsestraff. Trots det, och trots farorna under flykten, ser många unga eritreaner ingen annan utväg. Den som tar sig till Europa kan tjäna pengar och skicka hem till sin familj.

Många familjer är ekonomiskt beroende av diasporan. Kontakten med utlandet sker via sociala medier som Facebook. Internetkaféerna i Asmara är välfyllda, trots att hastigheten på nätet är snigelartad och det kan ta en kvart att skicka ett mejl.

Den som flytt och fått uppehållstillstånd i ett annat land - vilket Sverige regelmässigt ger eritreaner - kan resa tillbaka på besök och är då befriad från nationaltjänsten. De måste dock först skriva under ett "ångerbrev" samt betala en så kallad tvåprocentsskatt till den eritreanska staten.

– Nästan alla familjer har någon utanför landet som hjälper dem med pengar, säger Yohannes, vars syster redan har flytt och bor i Norge.

Dawit Isaak

Eritreaner som flytt landet vittnar om systematiska och omfattande brott mot mänskliga rättigheter, inklusive tortyr och tvångsarbete, inte minst under nationaltjänsten.

– Dessa historier är falska allihop. Det kan alltid förekomma övertramp av enskilda personer, men institutionaliserade övergrepp? Absolut inte. De som gör nationaltjänsten är våra söner och döttrar, våra barn, säger Eritreas informationsminister Yemane Gebremeskel.

Ministern svarar öppet på de flesta frågor, men det finns gränser för vad som kan diskuteras. En sådan gräns är Dawit Isaak. TT:s begäran att få träffa honom avvisas tvärt.

– Sverige är besatt av en enda fråga. Det är ohållbart. Dawit Isaak är eritreansk medborgare. Sverige lägger sig i saker som inte berör dem. Vi kan inte acceptera att Sverige hackar på Eritrea. Detta land må vara litet, men vi har självrespekt, säger Yemane Gebremeskel.

En halv värld bort, i en lägenhet i Bagarmossen i södra Stockholm, sitter Meron Estefanos vid sitt köksbord. Hon är människorättsaktivist och har ett radioprogram på regimkritiska Radio Erena, med tät kontakt med folk i Eritrea. En öppen demonstration i Asmara för några veckor sedan ser hon som ett tecken på att regimen har försvagats.

– Att folk skulle protestera öppet inne i landet hade jag aldrig trott att jag skulle få se. Folk har fått nog. Jag märker det också på folk som ringer till mitt program. Jag är väldigt hoppfull om att vi närmar oss slutet för den här regimen, säger Meron Estefanos.

Asmara, TT