Hon kämpar för sin väninnas rättvisa

UTRIKES

Indien. Shipra Ghosh var 21 år när hon utsattes för en gruppvåldtäkt och mördades brutalt i byn Kamduni strax utanför Calcutta. Trots att det har gått fyra år nu är målet inte avgjort.

De skärpta lagarna har inte haft effekt - i stället tyder mycket på att det sexuella våldet mot kvinnor i Indien har blivit brutalare.

– Nu kämpar jag inte bara för min vän utan för alla kvinnor som utsätts, säger Mousumi Koyal, 27, som hittade Shipra efter mordet.

Det frodiga, höga gräset vajar och solen lyser som om ingenting hade hänt. Men det var här på den natursköna platsen strax utanför byn Kamduni som Shipra Ghoshs 21-åriga liv slutade.

Utanför områdets enda byggnad, ett halvfärdigt skjul där någon klottrat "Happy New Year" på väggen, jobbar ett par män med att blanda betong. Annars syns inga människor till. Mousumi Koyal, stannar upp och ett mörker far genom hennes ansikte när vi närmar oss huset.

Det som hände hennes vän här är så fasansfullt att det nästan inte går att beskriva.

– Hur är det möjligt? Hur kunde de. . .? De var män härifrån, män med fruar och barn. . .

Vägrade överlämna kroppen

Det var på eftermiddagen den 7 juni 2013. Bara ett halvår efter den brutala, globalt uppmärksammade gruppvåldtäkten på den 23-åriga läkarstudenten Jyothi Singh i Delhi.

Shipra Ghosh läste konst på universitetet i Calcutta och var på väg hem efter en tenta. Hon klev av bussen och skulle som vanligt gå den sista biten över de öppna fälten. Men flera män låg i bakhåll och drog in henne i det lilla huset. Efter våldtäkten och mordet slängde de ut henne i det höga gräset.

– Klockan åtta på kvällen kom hennes bröder till mitt hus och berättade att de hittat henne. Vi sprang hit tillsammans.

Vännens kropp var gravt lemlästad - sliten isär, skuren. Mousumi Koyal bestämde sig där och då för att protestera.

– Flera vänner slöt upp och vi vakade över henne hela natten. När polisen kom så vägrade vi släppa hennes kropp innan de gripit de skyldiga.

– Mitt enda mål då var att hon skulle få rättvisa.

Samma kväll greps en av gärningsmännen av byborna själva och överlämnades till polisen, men det skulle dröja ytterligare flera månader innan samtliga gripits.

Mousumi och hennes vänner, runt 500 bybor, fortsatte att protestera, även om de blev tvungna att släppa Shipras kropp ifrån sig för att bevis skulle kunna säkras. De skrev banderoller, marscherade och ringde medier.

Inte fler fällande domar

Lokala politiker försökte både hota och muta henne till tystnad. Men till sist tycktes protesterna ge resultat. Mousumi fick åka till Delhi och träffa dåvarande presidenten Pranab Mukherjee.

– Jag berättade hur jag kände Shipra och vad jag hade sett. Jag grät och han grät. Jag bad också att gärningsmännen inte skulle benådas om de greps. Det finns så många fall där gärningsmän mutar sig fria. Han sa att jag inte skulle oroa mig för det.

Efter tre månader hade gärningsmännen gripits. Tre av dem dömdes till döden och tre till fängelse. Men domen har överklagats till högsta domstolen och väntar fortfarande på slutlig prövning.

Det är inte ovanligt.

Några dagar efter att vi har träffat Mousumi Koyal är vi med när en annan uppmärksammad gruppvåldtäkt, på Park Street i centrala Calcutta, är uppe till ny prövning, nästan fem år efter själva händelsen.

Både åklagare, advokater och domare som vi träffar bekräftar att 2013 års skärpning av lagen mot sexuellt våld mot kvinnor inte har lett till fler fällande domar, trots att antalet anmälda fall ökade och ofta gällde grövre övergrepp än tidigare.

– Det beror framför allt på att vi saknar program för vittnesskydd. Folk vågar inte berätta vad de sett och vet, säger åklagaren Phiroze Edulji.

Patriarkala strukturer

Advokaten Tamal Kanti Mukherjee håller med:

– Vi ser att många ärenden som registreras hos polisen läggs ner, bland annat för att man har svårt att finna bevis.

Att det förekommer omfattande korruption inom polisen är också allmänt känt. Det är inte ovanligt att misstänkta mutar sig fria. Dessutom finns stora brister i rättssystemet som gör att ärendehanteringen drar ut på tiden.

Det saknas både domstolar och domare.

– Enligt normerna från högsta domstolen (som sätts i relation till befolkningsmängden), så borde vi ha 72 domare på plats här i Västbengalen. Men det högsta antal domare som vi någonsin har haft på plats är 58. I dag finns bara 38 i tjänst, säger Tamal Kanti Mukherjee.

– Då säger det sig självt att väntetiderna blir långa. Och då ska man ändå veta att det är stor underrapportering på sexualbrott, med tanke på det stigma som de är förknippade med.

Bula Bhadra är professor i sociologi och menar att de uteblivna effekterna av lagändringen beror på att man fortfarande inte förändrat attityden mot kvinnor:

– Lagar kan inte förändra patriarkala strukturer. Vi lever fortfarande i en kultur där en kvinna ses som tillgänglig bara för att hon rör sig ute bland män. Så länge man i rätten ställer frågor om vad en kvinna hade på sig eller varför hon var ute så sent, så är effekterna av lagändringen begränsade.

"Vi måste stå upp"

I den allmänna debatten diskuteras endast enstaka fall menar hon, aldrig attityder och stereotyper.

– Det är den diskussionen vi behöver föra om vi ska få till verklig förändring.

Hon tror att kvinnors kamp för ökad jämlikhet och frihet har bidragit till att våldet blivit allt grövre. Att fler kvinnor tar sig in på arbetsmarknaden, tjänar egna pengar, höjer sina röster kan uppfattas som en provokation.

– Det är en duell som vi ser nu. Tror du att någon skulle ge upp sina privilegier frivilligt?

Mousumi Koyal tänker fortsätta att vara del av gräsrotsrörelsen. Hon beskriver det närmast som ett kall.

– Har man sett det jag har sett så går det aldrig att sluta. Kvinnor i dag har ingen säkerhet. Vi måste stå upp för varandra. Den som ser och inte protesterar är också kriminell.

TT