Svante besöker den skrivande piratens grav

NYHETER

RAVLUNDA. Piraten gjorde det till slut.

Dog alltså.

Annars sköt han upp allt till morgondagen.

Men tack och lov skrev han i bland också.

Foto: Urban Andersson
sköt inte upp döden Fritiof Nilsson Piratens namn står inte på hans gravsten. Istället står det att han ofta sköt upp saker till morgondagen, allt utom döden.

Alla författare dör någon gång.

Men för några dansar deras böcker vidare genom tillvaron.

Fritiof Nilsson "Piraten" var en sån. Eller är. Han tillhör kategorin eviga.

Rektorn ville kasta ut honom

Stinspojken från Vollsjö låg risigt till när han gick på Katedralskolan i Lund.

Rektor ville kasta ut honom från den fina skolan eftersom den unge Piraten hellre söp och rumlade runt än att studera.

Det var redan efter en termin. Två terminer senare åkte han ut från gymnasiet i Ystad efter att ha roat sig för mycket med stadens galanta damer.

Man fick inte så många andra chanser i början på 1900-talet. Piraten slet som dräng och sjöman några månader innan han tog sig i kragen.

Blev pappa - utan att veta om det

Han tog studenten som privatist och lyckades bli advokat. Han började kallas "Piraten" under studietiden av kompisar som hört alla hans skrönor om bedrifterna under den korta karriären som sjöman.

1921 hamnade han i Tranås. Vilket var en välsignelse för alla andra eftersom det var där han började skriva.

Privatlivet var inte helt okomplicerat. Han blev pappa redan 1915, som 20-åring. Detta blev han dock inte varse förrän på 30-talet då dottern Eivor redan hunnit bli en ung kvinna.

Han var elegant, vältalig och höll hov i rätten. Han jobbade inte mer än vad han behövde – den var ju viktigare att prata med folk, berätta historier, umgås och att skriva.

Braksuccé

1932 kom han ut med "Bombi Bitt och jag." Det blev en braksuccé.

Det finns inledningar och Inledningar på böcker. Mark Twains start på Tom Sawyers äventyr är oslagbar. Jag tänker inte citera den. Leta upp boken på bibblan om du inte har läst den.

Men Piratens "Bombi Bitt..." kommer tvåa:  "Min vagga vaggade i Tosterup i Färs härad av Malmöhus län. Min fader var stins i Tosterup. Mina föräldrar voro goda och ömma. Jag var en vanartig son."

Många böcker var löst självbiografiska och farsan läste dem alltid för mig när jag var liten. Men han kunde inte snacka skånska, så det blev på bredast tänkbara ångermanländska jônselmål istället. Det gick lika bra det, men jag trodde länge att alla skåningar lät som farsan.

När Stellan Skarsgård gjorde sin första filmroll i filmatiseringen av Bombi Bitt 1967 begrep jag inte vad nån i filmen sa. De pratade ju inte jônselmål.

Graven är anonym

Piraten tog stor plats hemma och det känns som om jag ska besöka en släkting när vi svänger upp mot Ravlundas vackra kyrkogård på Österlen.

Där ligger han. Graven är anonym. På stenen står det bara "Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972."

Mer Piraten än så kan det inte bli.

Det ligger några enkronor på gravstenen. De verkar inte ha legat där särskilt länge.

– Det kommer nya varje dag, säger Sven Olle Svensson, som jobbar här.

– De går till blommorna på graven. Pengarna behövs eftersom varken Fritiof Nilsson Sällskapet eller några andra vill betala för blommorna.

– Blir det några kronor över blir det kanske en pilsner till oss som jobbar här, säger han.

Jag sitter en stund bredvid graven och läser en kapitel ur "Historier från Färs.".

Så lägger jag ett några kronor på stenen och reser mig upp.

– Tack för allt gamle man. Här har du ett par spänn till blommorna.

Skrev om kämpande barn

1907 skrev prästdottern Laura Fitinghof rysaren ”Barnen ifrån Frostmofjället”. Det är en grym och drypande sentimental skildring av sju föräldralösa barn som tillsammans med sin get Gullspira kämpar för livet i ödemarken under 1860-talets hungersnöd. Storfilm 1945. Laura Fitinghof dog 1908 och ligger begravd på kyrkogården i Sollefteå.

Ligger under en kvarnsten

Den store proletärförfattaren Jan Fridegård är mest berömd för böckerna om Lars Hård, en ung man som levde ett hårt liv, delvis baserat på Jan Fridegårds eget. Han dog 1968 och ligger begravd under en kvarnsten på gamla kyrkogården i Uppsala.