Racing med ett däck kvar i 90-talet

SPELA

Gran turismo 6 är underbart nervkittlande – men bara om man har tålamodet för det

1 av 25

RACING ”Gran turismo 6” är ett litet steg för Kazunori Yamauchi, men ett jättekliv för racinggenren.

Närmare bestämt ett 380 000 kilometer långt sådant.

För första gången i seriens historia får vi nämligen chansen att åka bil på månen. ”Bilen” ifråga, de avslutande Apollo-expeditionernas Lunar Roving Vehicle, går visserligen i slowmotion och flippar omkull vid kontakt med minsta stensmula – men den är ändå ett positivt tecken.

Mördande tråkiga första timmar

”Gran turismo”-serien är trots allt ökänd för sitt konservativa tänkande. Designern Yamauchi har tidigare skytt realistisk skadesimulering, smidiga menysystem och omedelbart medryckande karriärlägen som pesten – och visst står även ”Gran turismo 6” med ett däck kvar i 90-talet. Min Honda bucklas knappt när den använder motståndaren framför som högst orealistisk bromskloss i en krävande kurva. Menyerna är fortfarande snåriga och bökigt upplagda. Och karriärlägets inledande timmar är så mördande tråkiga att jag lika gärna hade kunnat nöjesläsa Ikea-manualer.

Lyfter – till slut

Men spelet lyfter – ungefär samtidigt som man själv tar språnget till månen. Plötsligt erbjuder ”Gran turismo 6” en bred palett av utmaningar: kittlande nattävlingar, sladdvänligt rallystök och roliga prövningar där man uppmanas fälla så många koner som möjligt eller ta sig så långt som möjligt på en begränsad mängd bensin.

Och när man äntligen samlat på sig tillräckligt med krediter för att lägga vantarna på en fräsig Ferrari eller en jamande Jaguar blir varje kurvtagning en njutning. ”Gran turismo 6” är underbart fysiskt och förvandlar snäva kurvor till intensiva brottningsmatcher där hundratals och åter hundratals bångstyriga hästkrafter hela tiden hotar att bryta sig loss ur sitt stålfängelse.

Problematisk hållning

En rundtur på någon av de nya Matterhorn-banorna ger mig allt det där – plus vykortsvyer jag inte trodde var möjliga på Playstation 3.

Samtidigt är spelets reaktionära hållning ett problem. Kazunori Yamauchi lider ingen risk att nå vägs ände i sin vision att erbjuda oss ”the real driving simulator” om han fortsätter att ta babysteg för varje nytt spel i serien.

Förr eller senare måste han själv våga ta det där jätteklivet.