Trött axelryckning

SPELA

PUSSEL

”Puz­zle chronicles” har ett stort problem, vilket faktiskt gör det snudd på ospelbart.

Det går inte att titta på det.

Jag försöker, men varje färg och form och linje sticker mig i ögonen tills jag måste blunda. Och jag vet att detta är en klyscha, men den här gången är det faktiskt sant: hela spelet ser ut att vara ritat av ett talanglöst högstadiebarn – hög på fem sträcklästa David Eddings-romaner och de senaste lärdomarna från skolans Manga-för-nybörjare-kurs.

Vad har hänt?

År 2007 släpptes ”Puzzle quest” – ett spel som ramade in sitt ”Bewjeweled”-minnande pusslande med en episk fantasyhandling samt rollspelsstapelvaror som erfarenhetspoäng, svärd, sköldar, guldmynt och magi.

Det blev en enorm succé.

Tre år senare har fristående uppföljaren ”Puzzle chronicles” anlänt, och precis allting – inte bara grafiken – är sämre.

Handlingen är en skrattretande röstskådespelad Conan-ripoff och rollspelselementen segar ner – snarare än att ge mervärde åt – pusslandet. Det sistnämnda har i uppföljaren förvandlats till ett ”Tetris” vänt på sidan, men man har fortfarande möjlighet att använda magier och föremål för att besegra sin pusselmotståndare. Och även om detta är relativt underhållande så blir duellerna aldrig särskilt mycket mer än en axelryckning.

Olyckligtvis är det ”Puzzle chronicles” minsta problem.

Johan Martinsson