Hjärtskärande final

Publicerad:
Uppdaterad:

Telltale gör ingen besviken
med den mästerliga sista Walking dead-episoden

1 av 5

Äventyr (Den här texten spoilar stora delar av seriens handling. Om du inte spelat tidigare episoder läser du vidare på egen risk.)

Till slut levde ”The walking dead” upp till sitt namn.

Telltale tog livet av Lee Everett i den förra episoden. Hans öde beseglades i samma ögonblick som han sänkte sin gard och en zombie slöt käkarna kring hans handled. Allting sedan dess har egentligen bara varit en kamp mot klockan. ”No time left” är det första spel som jag har påbörjat medveten om att huvudkaraktären troligen bara har några timmar kvar att leva. Det är en fruktansvärd känsla.

”No time left” understryker en gång för alla hur unikt Telltales interaktiva drama är. Vi har gång på gång fått möjligheten att påverka Lees inställning till de moraliska dilemman han ställts inför. Jag vill inte kalla dem för valmöjligheter, för val implicerar att det finns ett alternativ. Och det är inte riktigt sant. Oavsett vilka vägar vi tar genom de olika dialogträden hamnar vi förr eller senare på samma ställe. Berättelsen är huggen i sten. Vi kan inte påverka själva strukturen. Vi har aldrig kunnat det. Och det har aldrig varit poängen heller.

Avgrundsdjupt sår

Vad vi däremot har kunnat påverka är själva dramat. Relationerna mellan Lee och de andra karaktärerna är en direkt konsekvens av hur vi väljer att spela. Vartenda känslomässigt ögonblick som sipprar ur det avgrundsdjupa sår som är ”No time left” har en konkret förankring i saker som vi tänkt och gjort. Relationer som byggts upp, slagits sönder och lappats ihop igen under fem episoder dras slutligen till sin spets. Och vad som kommer ut på andra sidan är... en slags märklig respekt. Alla har vid det här laget fått sina liv ruinerade till den grad att de börjar finna en sorts gemenskap i hur mycket de har förlorat.

Martin Luther King skrev att det sanna måttet på en man inte är var han befinner sig i stunder av trivsel och bekvämlighet utan var han står i tider av prövningar och stridigheter. Och det är i den allra mörkaste timmen som Lee, och med honom Telltale, ställer sig upp för att bli räknad.

Tvingar en till reflektion

Han vägrar stanna upp och tycka synd om sig själv trots att han lever på lånad tid. Clementine hålls fången av den mystiska mannen som gäckat dem via radion i de två senaste episoderna. Lees enda mål blir att finna henne innan det är för sent. Och vad som sedan följer är en sorts variant på den yttersta domen. Alla beslut vi aktivt tagit genom serien granskas och läggs fram, och vi tvingas att stanna upp och reflektera över våra handlingar.

Min Lee har alltid försökt göra det som är rätt i ”The walking dead”. Hans första instinkt var alltid att skydda Clementine mot alla som ville henne illa. Han körde en högaffel genom bröstet på en man som ville henne illa. Han mådde dåligt över det efteråt men betonade att han skulle göra det igen om det krävdes. Han sköt en annan skurk. Han ströp en tredje. Men han behöll samtidigt en orubblig moralisk kärna där han tydligt kunde skilja på rätt och fel, och han försökte se till att de han brydde sig om aldrig hamnade på fel sida av den gränsen. Han var mer bekymrad om andra än sig själv.

En vacker kamp

”The walking dead” är en bitter analogi för döden. Det finns inget botemedel i Kirkmans universum, även om karaktärer då och då lyckats överleva infektioner tack vare att de amputerat kroppsdelar i tid. Alla är infekterade i den här världen. Incidenten med den skadade mannen i ”Starved for help” lärde oss att du inte behöver vara biten för att förvandlas till en zombie när din tid är kommen. Alla är tickande bomber som förr eller senare kommer gå av, vilket gör übermenschsamhällen som Crawford till poänglösa uppvisningar i fascistiska härskartekniker. Till sist kommer infektionen att sprida sig där också.

Lees förtvivlade kamp för att få återse Clementine är så vacker. Relationen mellan de två karaktärerna innefattar så mycket som aldrig fästs i ord. Och medan jag ser den drivas till sin spets inser jag någonting annat också: Telltale är de enda spelutvecklare som någonsin gjort drama rätt.
Problemet med folk som

är att de har närmre till romcomfilmer än till stort författande. De har missförstått hela principen bakom draman. De manipulerar oss medvetet, med simpla och klumpiga berättartekniker, för att få oss att känna vissa saker. De är inte kapabla att väcka särskilt många känslor så de siktar in sig på några få. De älskar att prata om hur de vill få dig att gråta, som om det skulle vara någon sorts självändamål.

Enorm effekt

”The walking dead” fick mig slutligen också att gråta, men av helt andra anledningar än något annat spel jag nånsin spelat. Dramatiken i den här serien har en så enorm effekt på oss eftersom den till största delen sker på insidan av de som spelar. Telltale provocerar inte fram känslomässiga reaktioner för sakens skull. De låter dem istället utvecklas naturligt. Jag har känt ett samband med var och en av karaktärerna jag stött på eftersom de varit människor i sin fulla rätt. Inte skydd, packåsnor eller redskap för att mota bort odöda som så ofta är fallet i spel. Poängen i att lära känna dem ligger i att lära känna dem.

Och Telltale har varit obevekliga i sin mardrömsskildring från början till slut. Allting som byggs upp, oavsett om det är murar eller relationer, måste förr eller senare rivas ner igen. De gör det inte för att chockera eller skrämmas utan för att världen helt enkelt kräver det. Det finns inga lyckliga slut här. Inga deus ex machinan som dyker upp och ställer allting till rätta igen. Hjärtan måste krossas i slutändan. När karaktärer slutligen ställs inför hinder de inte kan övervinna är det över.

Därför är Alena Dianes hjärtskärande sång i de döende ögonblicken av ”The walking dead” är det bästa som hänt den här genren sedan Zach Snyder dubbade Johnny Cashs ”The man comes around” över en värld som föll i spillror för nästan tio år sedan. Den beskriver en längtan efter bättre tider som för länge sedan passerat förbi.
”Take us back, oh take us back/Oh, take us, take us back” sjunger hon, gång på gång, men det går inte. Det enda svar som spelet kan ge är den dystra insikt som det försökte förklara för oss redan i titeln:

Det finns ingen tid kvar.

Carl-Johan Johansson

Publicerad: