Imponerande emotionellt experiment

SPELA

The novelist har många brister – men den grundläggande idén är inte en av dem

1 av 9

ÄVENTYR Det finns ett tydligt drag av voyeurism i de flesta spelberättelser.

Att vi står på utsidan och blickar in i karaktärers vardag utan att behöva ta något ansvar för dem har lätt en separerande effekt. Det är svårt att berätta personliga historier med opersonliga karaktärer. Vi tenderar att bry oss mer om vad de gör än hur de är. Ibland blir vi fästa vid dem, men styrkan i designen vid dessa tillfällen ligger ofta i hur välgjorda själva valmöjligheterna är. Vi får sällan lära känna karaktärerna på riktigt.

Spela spöke

”The novelist” är en subverterad skildring av det här. Det handlar om en amerikansk medelklassfamilj som flyttar in i ett nytt hem i Oregon. Pappan är en författare som brottas med svår skrivkramp. Mamman är en konstnär som plågas av skilsmässotankar. Sonen är isolerad och har svårt att hänga med i skolan. Alla karaktärerna behöver mer från varandra än de tycks vara förmögna att ge.

Det finns en fjärde person i huset också. Nämligen du. Som spelare antar man rollen som ett slags spöke som betraktar familjen från avstånd och försöker hjälpa dem. Det går att rota runt bland dagböcker och pastellteckningar för att pussla samman deras problem, men vi kan också läsa deras tankar och träda in i deras minnen. Hela vår funktion handlar om att invadera deras privata mentala utrymmen och påverka karaktärernas relationer till varandra. Spelet är upplagt som en mängd små kapitel och i vart och ett måste vi avgöra vilken av karaktärerna som ska få sin vilja genom.

Smart kommentar

Det är en smart kommentar till interaktivt berättande som erkänner spelarens egen roll som katalysator för storyn. Dan är författaren som kämpar med att få ner sina egna ord på papper, men hans eget liv är spökskrivet, bokstavligt talat. Känslan av att någonting är på väg att ta slut, av att kompromisserna aldrig räcker för att göra alla nöjda, hänger över hela spelet. Familjen får lida för Dans författarambitioner medan hans arbete och ekonomi hamnar i farozonen ju mer tid han ägnar åt att lappa ihop sitt äktenskap och att forma en relation till sin son. Vi tvingas manipulera händelseförloppen eftersom karaktärerna själva inte är förmögna att ta tag i dem.

Det mesta av utmaningen handlar om att hålla sig ur vägen samtidigt som man försöker komma familjen närmare. Som spöke kan man gömma sig i husets olika lampor och ljuskällor. Känslan av voyeurism är särskilt stark i de här ögonblicken. Vi betraktar karaktärerna som dolda kameror. Men vi kan också vandra omkring fritt i huset. För mycket exponering leder dock till att karaktärerna ser en hastig rörelse eller känner vår närvaro, och det skapar små uppbrott i deras beteenden. Antalet möjliga utgångar kollapsar och berättelsen blir lidande.

Oväntat styltigt språk

”The novelist” bygger på en väldigt bra idé. Det är ett subtilt och avskalat spel som stundtals är väldigt effektivt på att få oss att känna empati för familjen.

Men det lider av en mängd problem. För att handla om en författare är det ganska styltigt i sitt språkbruk, och röstskådespelarna känns lite platta. Det gör inte heller så mycket av premissen som det borde. Huset känns ofta som en kuliss. Det går knappt att utforska någonting som inte är relevant för narrativa framsteg. Kapitlen blir en jakt på att finna de få interaktiva objekten (vanligtvis ett brev, en dagbok eller en teckning) som förklarar karaktärernas behov. Man missar ett gyllene tillfälle att låta oss upptäcka mer av deras liv. ”The novelist” skulle mått bra av att vara mer som ”Gone home” i de ögonblicken.

Finns inget rätt eller fel

Vad som däremot imponerar är spelets emotionella räckvidd. Det lyckas säga väldigt mycket med små medel. Det mest slående är att karaktärerna reagerar som riktiga människor på besluten vi fattar åt dem. De formar berättelsen på ett väldigt ovanligt sätt. Det finns inget tydligt rätt och fel, inget sätt att göra alla ständigt nöjda, eftersom livet självt inte fungerar så. Vi kan relatera till det, för vi har allihop delat våra liv med andra människor på ett eller annat sätt.

”The novelist” är ett intressant experiment som rör sig både inuti och utanför karaktärernas huvuden. Slutsatsen som det så småningom drar lämnar mig tyvärr inte tillfredsställd, men den är en logisk produkt av mina egna val. Och känslan är att det finns tyngd och mening bakom dem.

Välkommet tillskott i spelvärlden

Det är en lågmäld historia, precis den sorts spel vi behöver fler av. Vi får möjlighet att känna de här karaktärerna på riktigt. Inte bara från utsidan, som normalt är fallet, utan som den verkande kraften mellan dem. Berättelsen handlar om hur svårt det är att balansera ambitioner och mål mot nödvändiga kompromisser, och ironiskt nog lider spelet självt av samma sak. Men under tiden gör det mängder av bra saker som bygger upp en spelupplevelse med emotionella värden långt större än vad vi brukar konfronteras med.

Och i de ögonblicken är jag väldigt glad över att jag spelar det.

Carl-Johan Johansson