Så läskigt att man behöver blöja

avAlfred Holmgren

Alien: Isolation är en skräckupplevelse utöver det vanliga – men ett långt ifrån perfekt spel

1 av 13

SKRÄCK Innan du börjar spela pc-versionen av ”Alien: Isolation” rekommenderar jag att du följer stegen nedan för att få den ultimata upplevelsen.

1. Leta inte upp ”engine_settings.xml” bland spelfilerna.

2. Skriv inte in ”Stereo Mode=Rift” i ”benchmark_template.txt”.

3. Köp inte ett Oculus Rift-headset som du kopplar in i din dator.

Det finns de som tycker att ”Alien: Isolation” hade blivit bättre om man kunnat omslutas av den virtuella mardrömmen i 360 grader. Vissa av dem har till och med gått så långt att de lyckats komma på en metod för att hacka spelet så det blir kompatibelt med vr-hjälmen Rift, som de nu sprider i behändiga steg för steg-guider på internet.

Det här är samma människor som, när de såg den första ”Alien”-filmen, tänkte: ”Vilken rolig och stimulerande utmaning för Ripley!”

Skrämmer skiten ur en

För oss andra blir det dock snabbt tydligt att ”Alien: Isolation” även på en helt vanlig skärm är mer än tillräckligt för att skrämma skiten ur oss. I dubbel bemärkelse.

”Isolation” inleds när Ellen Ripleys dotter Amanda får beskedet att man hittat flygdatorn från Nostromo, skeppet hennes mamma (och en väldigt ovälkommen passagerare) färdades med i originalfilmen. Tillsammans med ett litet team från skeppets ägare, jätteföretaget Weyland-Yutani, ger sig Ripley junior av till en i stort sett övergiven rymdstation för att hämta flygdatorn.

Gissa om hon får ovälkommet sällskap, hon med.

Rekordtajt rysare

Det som sedan följer är en rekordtajt interaktiv rysare genom Sevastopol-stationens dunkla irrgångar och maskinrum, genom forskningslabb och sjukhus dränkta i illrött nödljus. Atmosfären under de första timmarna är så mörkt mättad att det kommer som en lättnad när alien-monstret – ja, i singular – till slut dyker upp och gör marmelad av Amanda Ripleys hjärna. Resten av spelet, när man väl laddat sin senaste checkpoint, blir en plågsamt laddad katt och råtta-lek där xenomorphen helt oscriptat patrullerar Sevastopols korridorer och ventilationstrummor, redo att tungkyssa en om man ens råkar andas för högt.

Tyvärr finns det en gräns för hur många gånger man kan se sin nattsvarta nemesis och ofrivilligt evakuera tarmen av fasa. Istället får skräcken en artificiell injektion av den begränsade mängden sparpunkter, vilket gör att man blir mer rädd för att förlora sina framsteg än för fiendens blotta uppenbarelse. När man dör efter en lång period av metodiskt avancerande känns det lite som att springa ett maraton och halka på ett bananskal tio meter före mållinjen. Eller snarare bli uppäten.

Parodiskt mordiskt

Ibland blir spelets iver att ta död på en nästan parodisk. Som när man med en sekunds marginal lyckats fly från alien-monstret via Sevastopols interna tågsystem, till en helt ny del av den enorma stationen – bara för att upptäcka att en alltför välbekant gestalt på något magiskt sätt står och väntar på en när man kommer fram.

Ett annat problem är att ”Alien: Isolation”, på gott och ont, är fullproppat med tv-spelskonventioner. Man samlar på bortglömda id-kort och loggar, jagar nycklar och hackar säkerhetsterminaler, smyger förbi övervakningskameror och springer ärenden åt främlingar. Själva monstret är vad som ger spelet dess puls, ett genidrag av organisk speldesign, vilket gör det trist att det omges av så kantiga byggstenar.

Som ”MGS” utan radar

Något annat ”Alien: Isolation” är fullproppat med är fiender. Det är läskigt att se en android med små glödande grisögon väsa ”Let’s resolve this amicably” och sedan knäcka en människas kranium mot närmaste vägg. Men i längden blir mötena med dessa envetna vakter lika roliga som att spela ”Metal gear solid” utan radar. Och ungefär lika avslappnande också.

När plåten ovanför ens huvud sjunger och en ensam ljuspunkt börjar blinka på rörelsedektorns smaragdgröna skärm gör ”Alien: Isolation” Ridley Scotts original rättvisa.

Men lika ofta är det bara ett stealth-fps så ordinärt att inte ens John Carmack skulle kunna hacka fram ett intressant spel ur det.