”Returnal” visar upp Playstation 5:s exklusivitet

Recension: Skjutspelet spänner next gen-musklerna – men träffar inte helt rätt

Publicerad:
Striderna i nya ”Returnal” är inget annat än episka. Men ingen glädje kan vara för evig.
Foto: Sony
Striderna i nya ”Returnal” är inget annat än episka. Men ingen glädje kan vara för evig.

SPELA

Tredjepersonsskjutaren ”Returnal” drar nytta av kraft från Playstation 5.

Timme efter timme har jag barnsligt roligt.

Men hur många timmar är det värt det?

Astronauten Selene har kraschlandat sitt rymdskepp på en okänd planet som inte har de mest tillmötesgående invånarna.

Hon kliver ut genom ett hål i skrovet och regndropparna knastrar mot rymddräkten. Kontrollens haptiska feedback sänder direkt vidare känslan av varenda droppe via små vibrationer i mina handflator.

I 60 FPS och 4K med kristallklara ljudeffekter i 3D går sen nästan alla sinnen på högvarv.

So far, so very good.

Nytt och märkligt

”Returnal” är en tredjepersons-shooter med ”rogue”-inslag i rasande högt tempo. Hela stridssystemet är uppbyggt kring att ska slakta ett ändlöst antal utomjordingar - men själv ska man helst aldrig ens bli träffad.

Men träffad blir man, för det är brutalt svårt.

Och dör gör man, om och om igen.

Och när det händer, då börjar allt om.

Kan kasta bort timmar

Jag vaknar upp vid rymdskeppet igen.

Alla vapen, uppgraderingar och modifieringar vipps borta.

Ibland rör det sig om timmar av gameplay för inget. Det är bara om jag hittat ett av få permanenta föremål, klarat av en boss eller låst upp en genväg innan dödsfallet som framsteg lever kvar.

Överraskningsmomentet är inte särskilt stort när jag hittar mina egna lik på olika platser. Det är bara att konstatera att time loop-spel sannerligen är trendiga just nu.

Spelets story kan vi faktiskt mest lämna åt sidan. Den känns lite sekundär till att börja med. Att det sen knappt har avslöjats något konkret på de 15 timmar jag lirat gör ju inte saken bättre.

Flyter på med ”wow-känsla”

Spelkänslan däremot, den kan jag prata varmt om länge.

Eftersom priset för en död är så högt blir varje strid livsviktig. Men det mentala punggreppet utgör inte ens hälften av spänningen.

Mitt 13-åriga jag hade kort och gott sammanfattat det som ”svincoolt”. Mitt 30-åriga jag håller med om den beskrivningen.

För herre gud vad urhäftigt det ser ut - och känns - när en gigantisk bläckfiskrobot skickar hundratals elektriska projektiler i någon roterande triangelformation mot mig. Jag kastar mig åt sidan, hoppar undan en laserstråle och låter hagelbrakaren vråla lite.

Vapenarsenalen är genomtänkt och jag älskar ”overload”-funktionen där jag med rätt tajming laddar om magasinet direkt.

Spelet flyter på i ett frenetiskt högt tempo och har en eftertrycklig ”wow”-känsla. Tack vare det utmanande, skoningslösa upplägget utvecklas jag också snabbt. Det snackas om ”rogue”-style i recensionsbeskrinving. Nej, jag är en fucking space-ninja.

Timme efter timme sitter jag där och ignorerar ryggvärken min framåtlutade hållning ger mig. För jag kan inte slita blicken från spelet.

Genom att hitta rätt föremål förbättra man avsevärt sina chanser. Och hur gör man det? Genom att ha tur.

Som ett rouletthjul

Sen nyktrar jag till från nyförälskelsen. Tyvärr känner jag ändå i magen att ”nej... puh, nu får det vara nog med detta slitgöra”.

Det heter ju att de olika föremålskombinationerna ska bjuda in till olika strategier varje loop. Att världen och fienderna alltid ändrar sig. Men riktigt så är det inte.

Dels blir looparna som nya spinns på ett rouletthjul. Slumpen avgör mina chanser att överleva genom vilka föremål jag hittar. Dels måste jag söka igenom varje vrå och plocka upp allt av värde. Hela tiden.

Inte bara tar det lång tid, det görs ju för bövelen i exakt samma delar av spelet som jag precis klarat av i tidigare loops. Egentligen är det bara kartans utforming som ändras.

Repetation, thy name is Returnal.

Gjort för rätt publik

Åtminstone 1,5 timme måste undvaras på en spelsejour ifall man ska ge det en ärlig chans att göra framsteg. Ju längre jag spelar en loop, desto mer liv och bättre utrustning får jag (så länge jag inte presterar illa förstås). Men desto mer går samtidigt förlorat om jag tappar koncentrationen för några sekunder.

Att spara framstegen och stänga av konsolen går heller inte. Det räknas som en död och då är det bara att börja om.

Å ena sidan är detta något jag djupt respekterar. De fåtal svenskar som faktiskt äger ett PS5 är förmodligen helt rätt publik för ett sånt här skoningslöst nötarspel. Det är inget för den breda massan utan ett modigt försök att ge dem som anser sig vara mer ”hardcore gamers” något att bita i.

Jag önskar bara att den repetitiva eftersmaken kunde vara mer subtil och att ”loot”-delen inte var så påträngande avgörande.

Det är PS5-efterrätten till ”Demon’s souls” – men några ingredienser saknas för att det ska vara ett recept på framgång.

Publicerad:

LÄS VIDARE