Allt man kan begära av en interaktiv upplevelse

SPELA

till Eidolon – ett av tidernas mest häpnadsväckande spel

1 av 4

ÄVENTYR Varför vi besatta av vår egen undergång?

Det är frågan som brukar ställas så fort någon börjar fundera över den märkliga mängd postapokalyptisk populärkultur som produceras här i världen. Men jag tror faktiskt inte att det är just undergången vi är besatta av, jag tror snarare att vi är besatta av historia och historieberättande.

Ingen annan genre har, när det gäller historieberättande, lika goda förutsättningar som den postapokalyptiska. Att den förstörda världen har en händelserik historia ingår i genrens själva premiss: Någonting fanns, men det gick förlorat. Någonting har hänt, och det förändrade allt.

Det är det jag är ute efter när jag spelar de här spelen, inte att slakta muterade monster eller loota döda familjers hem – utan att höra historierna. Jag vill vara en historiker som gräver i ett fiktivt förflutet. Vad hände med den här världen? Hur kunde det hända? Vad har hänt sedan dess?

Inga fler kapitel

Detta är en av anledningarna till att jag tycker att ”Eidolon” är det, utan tvekan, bästa jag varit med om i de här sammanhangen.

I ”Eidolon” finns det nämligen bara historia. Det utspelar kring år 2400 i den amerikanska delstaten Washington, och olikt sina genrekamrater behandlar det inte den postapokalyptiska eran som blott ett nytt kapitel i mänsklighetens historia.

Nej, ”Eidolon” är en epilog.

Det är över. Människan mötte sitt öde för hundratals år sedan, och nu står hennes sista städer som kyrkogårdar, med skyskraporna som väldiga gravstenar över en civilisation som sträckte sig efter himlen men bara lyckades dra ner undergången över sig själv. Till och med skyskraporna håller dock på att förtvina, tillsammans med allt det andra vi en gång har byggt. Egentligen har vi bara lämnat efter oss en sak av värde: våra historier.

En njutning

I ”Eidolon” får du upptäcka dem. Det avslöjas inte vem du är eller hur du kan leva när allting annat har dött, utan istället kastas du bara ner i den här – snudd på gränslöst stora och fullständigt andlöst vackra – vildmarken, och uppmanas att räkna ut resten själv. I början ter det sig som ännu ett i raden av ”överlevarspel” – du måste nämligen skaffa mat och undvika sjukdomar och sova – men efter ett tag visar det sig att överlevnaden mest är en formalitet, ett sätt för utvecklaren att poängtera att du verkligen existerar i den här världen. I andra ”överlevarsimulatorer” är livet bara en panikartad kamp om att få behålla det, i ”Eidolon” är livet en njutning.

Unik upplevelse

Du samlar kvistar bland granstammarna, följer ljudet av rinnande vatten nerför skogsslänten och upptäcker en liten å. Du fiskar, du tillagar fisken ovanför öppen eld. Solen går ner, du tittar upp och det ser ut som om tidernas mäktigaste fyrverkeri just exploderat och sedan frusit fast på himlen. Stjärnorna. Du sluter ögonen. Vaknar. Morgondimma rullar nerför skogsslänten, omfamnar stam efter stam. Du följer den ringlande ån och kommer till en sjö. Vid strandkanten finner du ett meddelande, ett brev från någon som varit död länge, länge.

Och det är här som ”Eidolon” blir en verkligt unik berättarmässig upplevelse.

De döda berättar

Varje brev är nämligen en del av en längre historia – det finns tjogtals olika, som alla följer skilda personers levnadsöden – och efter att ha läst ett har du möjligheten att hitta nästa kapitel. Ett ljussken far iväg och genom att vandra i den riktningen kan du finna fortsättningen. Eftersom de olika delarna av historien alltid är knutna till den plats där meddelandet hittades följer du i praktiken med de här personerna på deras resor genom världen. Du går i deras fotspår och på så sätt knyts du samman med dem, ni går hand i hand, separerade enbart av århundradena.

Det är ett alldeles strålande och aldrig tidigare skådat sätt att berätta historier på.

Förbluffande välskrivet

Allting är dessutom förbluffande välskrivet och trovärdigt. Berättelserna är författade av olika personer, utspridda över olika kulturer och tidsperioder, och varenda en har sin unika röst. Du får följa med när två människor som aldrig sett utsidan av sin stads murar flyr genom vildmarken. Bland övervuxna hyddor i skogen finner du en ung flickas bittra redogörelse över hur hennes stam dog ut. Kort efter undergången reser ett syskonpar mellan städerna, från Seattle till Bellevue, i jakt på någonting av yttersta vikt. Alla är de högst engagerande personliga historier, samtidigt som de är pusselbitar i den övergripande: vad hände med mänskligheten?

I ”Eidolons” värld är frågan komplex. Det är inte så enkelt att vi atombombade varandra tillbaka till denna stenålder – det handlar snarare om det mänskliga psyket. Om vad vår alltmer gudalika teknologi kan göra med oss. Om religion, om vetenskap. Om vår inre natur och naturen kring oss. Om ideal.

Det är så här enkelt: ”Eidolon” gör mig genuint intresserad av såväl dess rika bakgrundshistoria som de karaktärer som en gång har nedtecknat den.

Ger oss allt

Och det är också så här enkelt: ”Eidolon” är allt jag någonsin velat ha av ett spel. Jag har aldrig begärt mer än så här: en ny vacker värld att resa igenom och nya vackra sätt att berätta en historia på.

Det kan låta som ett enkelt mål att uppnå, men sättet som interaktiva berättelser traditionellt har konstruerats gör så att fokus, per automatik, hamnar på värdelös skit – strider, ”loot”, ”collectibles” – istället för det som betyder något – berättelserna, världarna.

Ett spel som ”Eidolon” gör det bara ännu tydligare hur vansinnigt det är att försöka skohorna in en massa traditionella spelmoment i en berättelse, ännu tydligare att det är dags nu – det är dags för spelvärlden i stort att förstå detta, det är dags att förpassa den traditionella spelberättelsen till historieböckerna.

Johan Martinsson