”Wii fit U” gör mer skada än nytta

Publicerad:

Jämnar ens självförtroende med marken – men ger absolut ingenting tillbaka

1 av 9

TRÄNING Det tar inte ens fem minuter innan förnedringen sätter igång.

”Wii fit U” börjar med att be mig kliva upp på balansbrädan för att bli vägd, granskad och bedömd i ett kroppstest. Mina värden är så usla att min Mii-avatar sjunker ihop och skakar på huvudet. Jag informeras om att jag väger alldeles för lite – och att min fysik tyder på att jag är 13 år äldre än jag faktiskt är.

Fel approach

Om Nintendo vill uppmuntra mig att träna är det här fel approach. Jag har redan kämpat arslet av mig för att bli bekväm med min kropp. Mobbningen på idrottslektionerna, pikarna om min vikt – jag trodde jag hade lämnat den delen av mitt liv bakom mig. ”Wii fit U” har tydligen andra planer.

Trots att mitt självförtroende är kört i botten – för att inte tala om mitt förtroende för ”Wii fit U” och dess ”analyser” – väljer jag ändå att sätta upp ett träningsmål. En idealvikt som äntligen ska få spelet att klassa mig som normal.

Världens slöaste aerobics

Jag bläddrar febrilt mellan olika övningar efter tips. Men det finns ingenting som matchar mina specifika behov. Istället kretsar allt kring samma gamla vanliga bantningshets: hur man bränner fett, får den perfekt midjan och undviker att gå upp i vikt. Det vill säga raka motsatsen till vad spelet uppmanat mig att göra.

Kaloriförbrukningsmätaren tickar medan jag utövar fantasilös yoga och balansträning, dansar avskalade och tråkiga versioner av flamenco samt försöker få upp träningspuls i vad som kan vara de långsammaste aerobics-passen någonsin. Förmodligen bränner jag fler kalorier när träningen ständigt avbryts för att jag ska kunna växla mellan allsköns kontroller.

Snurrar i huvudet

Under själva träningsmomenten kan jag se min ”onormala” kropp på Wii U-kontrollens skärm. En ny funktion som ska göra det lättare för en att matcha den virtuella tränarens rörelser. Men det blir ett moment för mycket. Det snurrar i huvudet när jag ska behöva lyssna på tränarens instruktioner, titta på rörelserna som ska utföras, försöka göra likadant, sätta rätt tryck på balansbrädan i rätt tid och dessutom behöva studera mig själv på den sekundära skärmen – samtidigt. Det liknar ett förödmjukande dolda kameran-inslag, med mig i huvudrollen.

Förödmjukelsen minskar inte direkt när det sedan sätts slutbetyg på min insats. Min Mii-figur demonstrerar återigen sin stora besvikelse över mitt misslyckande.

Räknar steg – och kalorier

När jag inte står ut mer tar jag istället på mig den nya stegräknaren och går ut, så långt bort från alla världens balansbrädor jag bara kan komma. Det är bra att räknaren håller stenkoll på alla kalorier jag bränner – om jag nu faktiskt hade önskat att gå ner i vikt.

Efter några dagar gör jag ytterligare ett kroppstest. Plötsligt har min fysiska ålder reducerats med vansinniga 11 år. Jag prövar att hoppa upp på balansbrädan några gånger till, varje gång med olika resultat. Kalkyleringen visar sig vara rena lotteriet. Jag låter Nintendo jämna mitt självförtroende med marken, men får absolut ingenting tillbaka.

Nästa gång jag känner för att bränna något blir det inte några hundra kalorier – utan den där förbannade balansbrädan.

Kerstin Alex

Publicerad: