Flykten från Vintersverige

lekstuga ”Just cause 2” har sina brister men funkar utmärkt om man ser det som ett semesteräventyr.
SPELA

Snön yr.

Och den gör det för att min motorcykel far fram över en bergstopp. I hundrafemtio knyck. Jag har kontroll, hinner jag tänka, men sedan kommer den olyckligt placerade stenen, och volten ut över bergskrönet. Sedan kommer fallet, den kilometerlånga resan mot den hårda marken där nere.

Det är det bästa som kunde hända.

För jag har en fallskärm, jag fäller ut den, och svävar sakta ner mot det tropiska öriket Panau.

Det här är ”Just cause 2” när det är som bäst – när den största världen i spelhistorien breder ut sig framför en. Det är kittlande att stirra­ ner från luften mot detta spelbara vykort, och veta att varje plats – varje kritvit strand och varje grönskande träddunge – ligger inom ens räckhåll.

Sedan landar man. Det är då problemen börjar.

”Just cause 2” är lika over the top som min inledande motorcykelolycka. Det är ett spel där det är vardagsmat att hoppa upp på taket av ett flygande passagerarplan – som man själv är pilot över. Det är ett spel vars huvudkaraktär är utrustad med en änterhake som låter honom bestiga höghus på en halvsekund.

Vad svenska Avalanche vill ge oss spelare är uppenbart: en stor sandlåda att leka i, och många roliga leksaker. Men det finns, som sagt, problem – och många av dem härstammar från att utvecklarna inte löpt sin simplistiska lina fullt ut. Kontrollen kan beskrivas med många ord, men ”intuitiv” är inte ett av dem. Den förvirring som den medför lyckas förstöra många potentiellt stora spelögonblick.

I slutändan kanske man borde se ”Just cause 2” som en semester. Som den ultimata flykten från den verklighet vi kallar Vintersverige. När du väl är framme kommer du kanske bli utsatt för våld och irritationsmoment, men själva resan dit – från snöyran till det tropiska paradiset – är den snabbaste och mest behagliga någonsin.

Det är bara att köpa ett spel och köra ut över en bergskant.

Johan Martinsson