Väckte läsarnas vrede genom att vara kritisk

SPELA

Alfred Holmgren: Alla vill vara vänner i spelvärlden

Foto: ”RAGE”

Speljournalister slickar så mycket röv att de blir tvungna att skölja ner smaken med gratissprit.

Foto: Alfred Holmgren.

Den senaste veckan har inte varit lätt för Brandon Sheffield.

Den erfarne speljournalisten har på flera håll beskrivits som ”fientlig”, ”antagonistisk”, ”respektlös”, ”skitstövel”, ”rövhål” och ”en total fitta”.

Anledningen?

Han råkade ställa ett par kritiska frågor i en intervju med ”Rage”-studion Id Software.

Brandon Sheffield borde ha vetat bättre än så. Man kan inte skriva för en sajt som Gamasutra i sju år utan att lära sig att det inte finns något läsarna skyr mer än dålig stämning i intervjuer. Som en av dem kommenterade artikeln: ”Vi behöver inte grävande journalistik om ett tv-spel. Varför intervjuar du utvecklarna om du inte gillar spelet?”
 

Har man någonsin varit på en pressresa är det helt omöjligt att vara omedveten om den smutsiga symbios som binder samman branschens utvecklare, pr-människor och journalister. På något magiskt vis sinar aldrig de positiva frågorna så länge spelföretagen häller in annonspengar, lyxresor och andra former av sponsring. Det slickas så mycket röv att de närvarande journalisterna blir tvungna att ägna hela kvällarna åt att skölja ner smaken med gratissprit.

Många skribenter påstår sig vara immuna mot denna form av yttre påverkan. Det är ofta de som skriver gladast blogginlägg om sina senaste ”freebies” (t-shirts, muggar och andra prylar med spelmotiv) och blir allra stoltast när de får adda en spelutvecklare på Facebook eller MSN.

Eftersom de flesta speljournalister är outbildade och kommer från relativt enkla förhållanden – entusiasttidningar som sällan står på finansiellt fast mark – är det i dessa sammanhang de skolas in i sitt skrå. De får känna sig som medlemmar i en exklusiv jetset-klubb som drar från event till event för att dricka champagne, mingla med makthavare och trycka upp sina teleobjektiv i ansiktet på inbjudna kändisar.
 

Det är också här de lär sig upprätthålla ett ”gott samarbete” med företagen de i teorin är satta att granska, och får vänja sig vid de konstiga blickar man möts av om man vågar vädra en kritisk tanke. Man kritiserar ju inte sina kompisar.

Det här har satts i system så länge att till och med läsarna hajar till om någon bryter mot mönstret. Det kom tydligen som en chock för Brandon Sheffield, som snabbt insåg sitt misstag och skrev en ursäktande kommentar om hur trevligt han hade haft det med Id-killarna under intervjun. Om frågorna lät otrevliga var det minsann bara för att de såg ut så i skrift.

Det som började som en sedelärande historia om spelföretagens mediehantering slutade alltså med en sanning lika gammal som branschen själv:

I spelvärlden vill ingen vara det jobbiga rövhålet.