Tar ”Zelda” till helt nya höjder

Publicerad:
Uppdaterad:

Skyward sword är ett helt fantastiskt äventyr – förstås

1 av 16

ÄVENTYR Är det nostalgin som talar – eller är det verkligen så här bra?

Det är en fråga jag ställer mig många gånger om när jag spelar ”Zelda: Skyward sword”. För varje liten brist spelet visar upp vaknar min inre kritiker till liv – men alltid förgäves. Sanningen är nog egentligen att jag resignerade redan första gången Link och Zeldas blickar möttes.

”Zelda”-serien har, ända sedan det mästerverket ”Ocarina of time”, varit ett med sin egen historia. Det bastanta ramverket är så inarbetat vid det här laget att alla kan det utantill. Det Nintendo gör är att med varje nytt spel applicera små, varsamma förändringar på handlingen, spelvärlden och upplägget. De återuppfinner hjulet – och får stående applåder för det gång på gång. Det här också åtminstone på ytan fallet med ”Skyward sword”. Link bär sina gröna kläder, kastar bomber och skjuter pilar, polar med stenrasen goronerna och försöker rädda prinsessan Zelda.

Zelda sötare än någonsin

Men samtidigt innebär ”Skyward sword” en rejäl nytändning för serien. Där ”Twilight princess” var ohämmad fanservice för de som tyckte att ”Wind saker” tog sig för många friheter med konceptet, är det här en mellanväg – och samtidigt något helt nytt.

Historien tar sin början högt, högt uppe i luften på en svävande ögrupp kallad Skyloft där människorna bott i flera generationer. Ingen minns eller tror ens att det finns en värld nedanför. Här, på Skyloft, bor Link och Zelda. De har växt upp tillsammans och är bästa vänner. När vi möter dem är det dock uppenbart att vänskapen håller på att förvandlas till något helt annat.

Men så dyker den där outsägliga ondskan upp igen, Zelda fångas upp av en virvelvind som tar henne med till Hyrule, landet nedan, och Link visar sig självklart vara räddaren i nöden.

Så långt inga egentliga överraskningar, om man bortser från den mer framträdande kärlekshistorien och Zeldas transformation från alvlik överklass till supersöt girl next door med kort lugg.

Briljant konstruerat

Det blir dock snabbt uppenbart att ”Skyward sword” är oerhört progressivt. Hyrule är nämligen ingen öppen spelvärld som man är fri att rida runt i och utforska på eget bevåg. Istället gör man små nedslag i specifika regioner – en skog, en vulkan, en öken. Det som är så spännande med det här är att Nintendo konstruerat alla de här platserna med samma intrikata bandesign som alltid präglat spelseriens tempel. Tankenötter som förr i tiden var förvisade till specifika rum breder nu ut sig över en hel värld. Spelmomenten tillåts kroka fast i narrativet på ett sällan skådat sätt.

Och pusslen håller givetvis den imponerande höga standard vi är vana vid, konstruerade kring de olika föremålen i Links arsenal. Nytillskottet Hook beetle låter en till exempel fjärrstyra en flygande skalbagge – otroligt kul, speciellt när man uppgraderat den så att den kan släppa bomber på enerverande krypskyttar.

Bossarna är gåtor i sig som ska lösas, och aldrig något annat än spektakulära. I en scen springer man ikapp med en ny variant av ”Ocarina of times” King Dodongo i en backe, i en annan duellerar man med kaptenen på ett piratskepp.

Nya möjligheter

Svärdsfäktandet ligger på en helt annan nivå än i ”Twilight princess”. Motion Plus-tillsatsen gör underverk med kontrollen (även om det blir oerhört frustrerande de gånger då den faktiskt inte fångar upp finliret), och Nintendo tvingar en verkligen att tänka strategiskt i striderna. Om fienderna håller uppe sin gard vertikalt nitar man dem alltså med ett horisontellt hugg. Men när de senare i spelet plockar på sig mer än ett svärd (och har fler än två armar) tvingas man vara mer försiktig. ”Skyward sword” är antagligen det svåraste spelet i serien, tack vare de snillrikt utmanande striderna.

Även flygandet som tur är en smärre triumf. Uppe i hubbvärlden Skyloft rider man på en färggrann fågel för att ta sig runt mellan öarna och till de luckor i molntäcket som leder ner till Hyrule. Det påminner ganska mycket om seglandet från ”Wind waker”, med undantaget att spelvärlden täcker en mycket större yta. Sedan är det ju givetvis hundra gånger roligare att störtdyka som en komet mot marken på sin pelikanfågel än att skumpa fram i maklig takt på böljan den blå.

Hur det än gått med alla dessa nya inslag hade det varit direkt förvånande om ”Skyward sword” varit något annat än ett fantastiskt äventyr. Jag förundras dock över exakt hur bra det är, hur snyggt Nintendo lyckats väva samman sitt världsbyggande och sina pussel med handlingen. Det finns passager här som är häftigare än något annat man någonsin sett i den här serien.

Nostalgi är alltid en del i ekvationen för vana ”Zelda”-spelare, men är det något Nintendo återigen bevisat så är det att seriens framtid ligger i dess förmåga att bryta sig ut ur formen och se nya möjligheter.

”Skyward sword” är verkligen så här bra.

Jonas Högberg

Publicerad: