Spektakulärt men splittrat

SPELA

Rage är otroligt snyggt – men i övrigt bara godkänt

1 av 14

FPS En gammal klassisk regel är att man inte ska kritisera ett spel för någonting det inte är.

En annan gammal klassisk regel är att man inte ska släppa in färgade människor på golfbanor.

På många sätt är ”Rage” en relik från en svunnen tid. Men inte tillräckligt många. Det är fullt av onödig nittiotalsnostalgi: osynliga väggar, dåligt spelade dialoger och irriterande chockeffekter, för att inte tala om det demensdrabbade sparsystemet.

Makalös grafik

Tyvärr har allt det som gjorde Id till världens kanske bästa spelutvecklare för ett par decennier sedan vädrats ut. I ”Doom” och ”Doom II” var bandesignen så tajt – och atmosfären så härsken – att man knappt kunde andas. ”Rage” utspelar sig istället i en halvöppen värld fylld av hjärndöda fiender och trista transportsträckor.

Precis som i ”Borderlands” tar man sig fram i spelets apokalyptiska ökenvärld med hjälp av bestyckade buggies. Det är också här som Ids grafiker – kända för att korsa tekniska oceaner med varje nytt släpp – får visa vad de ägnat de senaste fyra åren åt. Solsvedda vidder, skeletten av skyskrapor och taggiga kalkvita klippor fyller skärmen ända till horisonten, ändå är bilduppdateringen mjuk som egyptisk bomull. Interiörerna är dammiga, omsorgsfullt dekorerade och dignande av detaljer. Både ljus- och ljudsättning imponerar – skotten känns som om de kunde klyva berg.

River ribban

Man önskar bara att samma kreativitet fått sprida sig till själva speldesignen. Uppdragen saknar all tänkbar flärd. Eldstriderna går sällan ut på mycket mer än att peka på fiendernas huvuden och trycka av (även om de dansar runt duktigt, vilket kan leda till irriterande förvirring för den som spelar på konsol). Pillandet med specialföremål och uppgraderingar känns för det mesta påklistrat, trots de festliga effekter det ofta resulterar i. Racingen har sina stunder, men dämpar inte direkt det spretiga helhetsintrycket.

Trots att ”Rage” tagit en evighet att utveckla river Id Software ribban i samtliga av sina paradgrenar. Man får känslan att de resignerat inför den rådande mentalitet som säger att slimmade, stenhårt fokuserade shooters inte längre har någon plats jämte interaktiva epos så vidsträckta att de tar upp flera dvd-skivor.

Tydligen har de glömt att vissa regler är till för att brytas.

Korsning mellan fps och racing

Utanför själva eldstriderna, som fortfarande är extremt simpla, har ”Rage” inte mycket gemensamt med Ids tidigare spel (”Wolfenstein”, ”Doom”, ”Quake”). Det är lättare att jämföra det med ”Borderlands” – man kör runt i olika fordon genom en hyfsat öppen spelvärld, som i sin tur för tankarna till ”Fallout 3”, och tacklar själva uppdragen till fots. ”Borderlands” rollspelsfokus saknas här, men istället för att grinda sig upp i erfarenhetsnivåerna kan man skaffa sig fördelar genom att samla pengar och köpa nya vapen, ammotyper och annat.

Id är så nöjda med själva transportsträckorna mellan uppdragen att de lagt in regelrätta racinglopp i spelet. På den fronten känns dock aldrig ”Rage” som mer än en väldigt blek kopia av spel som ”Motorstorm”.