Borde lämna ett djupare avtryck

SPELA

The last of us är en förlorad chans – även i nyutgåvan till Playstation 4

1 av 18

ACTION Vissa anser att ”The last of us” har potential att bli en väldigt bra film.

De har fel.

Sanningen är att det, med alla sina välregisserade mellansekvenser, redan är en.

Vi får dock fortsätta drömma om vilket fantastiskt spel det hade kunnat vara.

Gott om ljuspunkter

Naughty Dog hanterar sitt postapokalyptiska äventyr med säker hand. Det är svårt att inte uppskatta det ömtåliga samspelet mellan huvudpersonerna Joel och Ellie, fotosyntesförvandlingen av Boston från storstadsdjungel till… djungel, det melankoliska soundtracket, skildringen av homosexualitet som något självklart, det magnifika slutet.

Men poängen som görs där, att Joel har en egen agenda som inte nödvändigtvis överensstämmer med spelarens, hade kunnat hamras in med mer kraft och lämna ett betydligt djupare avtryck.

Tråkiga strider

Det känns så onödigt att stora delar av handlingen är förpassad till mellansekvenser, och det är något som Naughty Dog själva tycks ha insett i efterhand. Den nedladdningsbara prologen ”Left behind”, som släpptes till Playstation 3 i våras och som är inkluderad i Playstation 4-versionen av ”The last of us”, berättade trots allt en fin historia om vänskap med en rad intressanta interaktiva grepp.

När jag nu återvänder till de tråkiga striderna i den ursprungliga kampanjen är det som att slå upp en gammal dammig bok man helst hade lämnat stängd. Detta trots att spelet tekniskt sett är mer modernt – med en uppdateringsfrekvens på 60 rutor i sekunden – än senast jag spelade det.

Borde vara roligare – och kortare

Det är synd att ”The last of us” inte är roligare – eller kortare. Jag önskar att jag som spelare hade lyckats koppla ett starkare band till protagonisten Joel. Det finns ju annars så mycket att uppskatta med sättet Naughty Dog bygger upp honom på. Vi vet att han förlorat sin dotter. Vi vet att han gjort hemska saker under de 20 år som gått sedan världen gick under. Vi är redo att förlåta honom alla de brott han begår för att skydda Ellie eftersom han gör det för en ”god sak” och för att vi – gamers som gillar att skjuta på saker – älskar en antihjälte.

Men går det att älska en sociopat?

Går det att älska en galning som hellre låter världen brinna än mister något kärt?

Går det att – och det här är en fråga som filmen aldrig kommer kunna ställa – ikläda sig den rollen utan att något litet går sönder inom en?