Första ’Mega man’ slår det med marginal

avKristofer Ahlström

SPELA

Mitt tålamod sträcker sig i allmänhet inte längre än en genomsnittlig skollinjal.

Och det är ju inte särskilt långt.

I en värld där omvärldsbruset hela tiden ökar och där nya intryck ligger i täta bombmattor så ges mindre och mindre tid till tolerans: om ett spel är ogästvänligt så är det spelets förlust.

Men något hände när ”Mega man 9” kom. Det var för ungefär ett och ett halvt år sen och det var rentav svårare än de första ”Mega man”-spelen som släpptes där i slutet av 80-talet.

Det var, som Peter Ottsjö skrev i sin recension, ”som att väckas av en käftsmäll”.

Och lik förbannat satt jag där i timmar och nötte, tills mina fingertoppar var lika blankslitna som mitt psyke.

När Capcom nu släpper en uppföljare efter samma koncept – komplett med tidskapslad 2D-grafik, grovhuggna rörelsemönster och fejkat skärmflimmer – och till och med slängt in ett ”Easy”-läge så är det fortfarande roligt. Bara inte riktigt lika mycket.

Det känns som att gå på två fester med 80-talstema lite för tätt inpå varandra. Och det här kalaset långt ifrån lika välkomponerat som det förra. Seriens själva kärna – de vapen man får av besegrade bossar, tortyrkamrarna till banor – har inte fått lika mycket kärlek som de förtjänar.

Faktum är att första ”Mega man” slår det här med god marginal.

Och det är något som jag med nöd och näppe kan tolerera.