Känns som ännu ett ”Halo” – på gott och ont

SPELA

Bungies superhajpade nysatsning Destiny får svårt att leva upp till förväntningarna

1 av 14

FPS Ödets vingslag överröstar visst all rim och reson nu för tiden.

Det spelar nämligen ingen roll vad du gör eller vad jag säger här – ”Destiny” kommer att bli en succé. Vår tids orakel – analytikerna – har ju förutspått det. Antalet sålda exemplar beräknas landa någonstans mellan 10 och 15 miljoner. ”Destiny” anses till och med ha goda chanser att spöa stora varumärken som ”Call of duty” och ”Halo” – och toppa bästsäljarlistan när 2014 tackar för sig.

Obegriplig hajp

Och ska jag vara helt ärlig förstår jag inte hajpen – alls. Av betan att döma är ”Destiny” en helt vanlig shooter med helt vanliga multiplayerlägen. Det tunna, tunna mmo-lagret (som Jakob Svärd hade fräckheten att beskriva som ”redigt tjockt” i alfatestet) är att jämföra med det skiktade florsockret på en semla; inte helt betydelselöst, men också irriterande dammigt.

Något som inte minst märks i alla hjärndöda uppdrag. Spring dit, döda någon, plocka upp loot, spring åt andra hållet. ”Destiny” haltar fram på urgamla spelmekaniska kryckor och orkar inte ens bry sig om att kamouflera dem särskilt väl. Ibland dyker det upp särskilda ”events” på banorna som alla kan delta i (även om du spelar solo så skuttar andra spelare hela tiden runt och mosar saker omkring dig), men dessa uppdrag är fast i samma malltänkande och involverar allt som oftast dödandet av tuffare fiender.

Obestridliga kvaliteter

Betan erbjuder oss inte heller så särskilt mycket nytt jämfört med alfa-versionen. Här finns fyra nya storyuppdrag (alla utspelar sig fortfarande i Old Russia), samt ett knippe mellansekvenser som försöker förklara den fåniga handlingen. Det går sådär.

”Destinys” pièce de résistance, skjutandet, går det dock inte att klaga på. Det är roligt och väldesignat, och stundtals skönjs Bungies obestridliga kvaliteter som eldstridsregissörer. Den raidliknande Strike-banan, betans tveklöst bästa, rymmer två tunga bataljer – bland annat en trång och tät bosstrid med en teleporterande mörk sfär. Å andra sidan finns här ett riktigt bottennapp också: ett drygt 20 minuter långt nötande mot en stationär stridsvagn och dess omöjliga pansar.

Kärlek – och hat

Strike-banan är talande för min korta och brokiga upplevelse med ”Destiny”. Hela tiden tvära kast mellan känsloyttringarna. Jag älskar det väl tilltagna dubbelhoppet och den ”Return of the jedi”-plankade svävarbågen, jag hatar det förvirrande menygränssnittet och bristen på interaktivitet med spelvärlden och dess invånare.

Värst av allt är den närmast provocerande frånvaron av nytänkande. ”Destiny” är ”Halo”, varken mer eller mindre.

Och det är ju okej.

Men inte så mycket mer än så.