När jag blir rasande av det tappar spelandet poängen

SPELA

Gisela Jönsson: Tydligen njuter vissa av att bli helt vansinniga på sina tv-spel

När är det dags att sluta spela? För mig går gränsen när jag precis är på väg att kasta handkontrollen i väggen.

Enligt ”Dark souls” gör det mig till en fegis.

Foto: Gisela Jönsson.

Ett fan förklarar på ett forum varför han älskar ”Demon’s souls”: ”Det ger dig ett ultimatum: bli bra eller dö.”

Han överdriver inte. Du dör ofta. Och straffet för att dö är att det blir lättare att dö igen nästa gång.

”Dark souls” och ”Demon’s souls” är svåra spel på ett old school-vis, där trial and error är grunden. Du måste misslyckas för att veta vad det är du ska förvänta dig. Du måste lära av dina misstag. Även om de bara blir fler och fler för varje steg du tar.

Och som folk älskar det. Nöjesbladets Jonas Högberg utnämnde till exempel nyligen ”Dark souls” till årets hittills bästa spel.
 

Spel som kan betecknas ”masocore” (masochism + hardcore), där din karaktär dör lätt och du får börja om banan varje gång, har bemästrandet av spelmekaniken som sin själva kärna. Många bra spel idag saknar den här ingrediensen helt och hållet. Inlärningskurvan är flack, och fastän din karaktär blir bättre kräver spelet inte att dina färdigheter måste förbättras hela tiden.

Folk som jagar de svåraste utmaningarna är kanske i någon mening bättre på tv-spel, men det är inte hela sanningen. Det svåra spelen är inte lätta för dem. De föredrar helt enkelt en mycket högre relativ svårighetsgrad än de flesta andra. De har en fantastisk tolerans för frustration, ilska och att misslyckas. Strävan efter perfektion blir det centrala, själva lärandet och utvecklandet av ens färdigheter är belöningen och får maniska proportioner. Det är en beundransvärd egenskap egentligen, att tåla att misslyckas gång på gång och ändå fortsätta. Att misslyckas fort och ofta säger man till exempel är essentiellt för innovation.
 

Tyvärr skulle jag aldrig kunna räkna mig själv till den här gruppen. Inga belöningskänslor i världen är värda det lidande ett spel som ”Dark souls” utsätter mig för.

Inom psykologin kallas det sekundära känslomässiga problem – att man har ett problem med att ha ett problem, ångest över att man har ångest. Jag älskar utmaningar i mina spel, men jag lyckas liksom inte sätta mig in i det psyke som aktivt söker sig till den nivå av frustration som de svåraste spelen utsätter en för. För det är ju inte bara att dessa spelare behöver en svårare utmaning för att deras färdigheter är så höga. Snarare verkar deras spelande leda till en hel del frustration och ilska. Sök till exempel fram cloud8745s genomspelning av ”I wanna be the guy” på Youtube och räkna antalet svordomar och frustrerade grymtanden. Och ändå fortsätter han. Det skulle förmodligen inte ens gå att förklara för dessa människor vad ett sekundärt känslomässigt problem är.
 

Kanske är det inte mer komplicerat än att vissa har en större tolerans för obehagliga känslor och frustration. Och tydligen känns det då helt okej för dem att frivilligt ägna sig åt i det stora hela meningslösa aktiviteter som gör dem stundtals rasande, även om de kanske inte riktigt kan förklara varför.

Eller som brittiske bergsklättraren George Mallory svarade på frågan om varför han besteg Mount Everest:

”För att det finns där.”

Gisela Jönsson