Sjukt kul – men något förutsägbart

SPELA

Halo: Reach – en försmak

Bungie behöver bara hålla masken i ett halvår till.

Sedan behöver de inte låtsas mer. Sedan är de fria från ”Halo” för gott. Sedan kan de säga det de redan börjat väsa mellan tänderna: att de är trötta på den här serien nu, trötta på att få lägga ner alla andra projekt bara för att göda utvecklingen av nya uppföljare, trötta på att bli kvävda av ”Halo”.

När ”Reach” släpps i höst har det bara gått ett år sedan ”Halo 3: ODST”. Ändå har Bungie, om inte annat så av ren pliktkänsla, verkat vilja få oss att tro att det här ska bli en nytändning för den åldrande serien.

Av betaversionen att döma är det båg. ”Reach” följer istället samma mönster som alla tidigare uppföljare i serien. ”Halo” har ju blivit en institution – en institution som man inte fuckar med ostraffat. Hur skulle det se ut om reglerna för fotboll skrevs om från VM till VM? Bungie vet vad Microsoft, kritikerna och deras rabiata community förväntar sig. De håller sig på mattan.

”Halo: Reach” känns alltså på många sätt väldigt förutsägbart.

Det var de dåliga nyheterna.

De goda nyheterna är att det faktiskt är ett sjukt jävla kul spel. Det är som om spänningarna släppt. Det klumpiga systemet för bärbar utrustning – typ bubbelsköldar och stationära signalraketer – från ”Halo 3” har i ett genidrag bytts ut mot en permanent specialegenskap per karaktärsklass. I varje match får man välja om man till exempel vill kunna göra sig osynlig, springa snabbare eller – hör och häpna – få en jetpack. Matcherna lyfter i dubbel bemärkelse.

Det har också blivit snyggare, om än inte snyggt. Miljöerna känns ovanligt spännande, bandesignen kittlande intrikat, vapnen betydligt vassare än tidigare. Det nya plasmageväret är till exempel ren fasa.

Bungie har fortfarande en bra bit kvar att gå innan de är fria från sitt förflutna.

Men redan nu känns ”Halo: Reach” som en suck av lättnad.