Omfamnar girigt varenda kliché

SPELA

Deadfall adventures är ett rent b-spel – men det är också hela charmen

1 av 16

ACTION Under det tidiga nittiotalet fanns de överallt. Vhs-kassetter i slitna pappfordral som cirkulerade på marknader, med titlar i stil med ”Dödens flod”, ”Bloodstone”, ”Firewalker”, ”Amazonas skatt”, ”King Solomon’s mines” och ”Allan Quatermain and the lost city of gold”.

Att jag var villkorslöst förälskad i äventyrsfilmer långt innan jag upptäckte H Rider Haggards och Robert Louis Stevensons böcker handlade delvis om ”Indiana Jones”. Men framförallt handlade det om de hundratals budgetfilmer som dök upp i kölvattnet efter ”Jakten på den försvunna skatten”.

Problematiska skildringar

Det var äventyr med djupa djungler, höga berg, vilda vatten och torra öknar, där nazister och skatter lurade kring varje hörn. Ofta med vad som idag skulle framstå som rätt problematiska skildringar av infödingar och utländska kulturer. De sket högaktningsfullt i några djupare poänger om civilisation och bevarande av mänsklig historia. Skatter var rikedomar, inte kulturarv, och att söka upp dem handlade mest om tjusningen i att bege sig ut på äventyr i det okända.

Kanske växte du precis som jag upp tillsammans med de här cinematiska skatterna.

Sannolikheten är i så fall stor att du kommer att tycka bättre om ”Deadfall adventures” än du egentligen borde göra.

Förlegade könsroller

”Deadfall adventures” utspelar sig under andra världskriget. Protagonisten är en släkting till Allan Quatermain som får i uppdrag att leta rätt på en uråldrig artefakt innan Nazityskland får tag på den. Det visar sig att både nazisterna och Sovjet letar efter en sorts magisk nyckel kallad ”Heart of Atlantis” – som, av någon anledning, sägs öppna portarna till en alternativ dimension från en av Mayaindianernas legender.

Inget av det här känns särskilt logiskt, men det hindrar inte spelet för ett ögonblick. Det omfamnar girigt varenda äventyrskliché som existerar, på gott och ont.

Tyvärr är karaktärerna lika värdelöst skrivna som könsrollerna är förlegade. Quatermain får sällskap av en brittisk kvinnlig agent under sina äventyr, och hennes roll är huvudsakligen att delvis skymma kameran med sin kurviga kropp i mellansekvenser och bli kidnappad då och då för att föra handlingen framåt. Det skulle ha kunnat vara ren genresatir.

Ingen utstuderad ironi

Men det här leder oss in på en annan sak som – faktiskt – är en sorts styrka: b-spelskvaliteten. ”Deadfall adventures” är ett b-spel om jag någonsin sett ett. Men inte på det där utstuderade, ironiskt drypande viset som ”Far cry 3: Blood dragon”, där utvecklarna vet att de gör någonting löjligt. Det här är ett b-spel som tror att det är ett riktigt spel och därför tar sig själv på alldeles för stort allvar istället. Det är som innerligt skriven kiosklitteratur.

Det finns någonting väldigt roande i alla logiska luckor, styltiga dialoger och klichéartade scenarion. Men det finns också aspekter av spelet som bara fungerar just eftersom de är skapade med så mycket kärlek. Spelets värld dryper av färg och fantasi. Färden går från egyptiska pyramider till Amazonas regnskogar och vidare till arktiska nazi-ubåtar fulla av odöda mumier. Karaktärerna besöker underjordska gruvsamhällen som drivs av maktfullkomliga ryssar och störtar med propellerplan i Guetemalas djungler. Alla miljöer exploderar undantagslöst, var du än är.

Smakfull stöld

Och det finns ett par riktigt bra spelmässiga idéer här, även om de drunknar i en sjö av sämre sådana. Det går exempelvis att blända fiender med din ficklampa för att få dem att missa målet under eldstrider. Omgivningarna är fulla av svingande knivblad, gropar med spetsiga pålar och fallande block, och du kan ofta utnyttja det här till din fördel genom att aktivera fällorna på avstånd och se dem krossa dina fiender. Spelet har till och med haft den goda smaken att stjäla en av de centrala idéerna från ”Alan Wake”.

”Deadfall adventures” är inte briljant, men det är roligare än väldigt mycket annat jag har spelat i år.

Om du någonsin suttit i en källare framför en videobandspelare och fantiserat om äventyr långt borta från anonyma svenska småstäder är chansen stor att du kommer hålla med mig.

Carl-Johan Johansson