Är tv-spel farliga?

SPELA

”Det var inte spel som dödade elever i Columbine-massakern”

Det var inte ”Manhunt” som mördade 14-årige Stefan Pakeerah i England.

”Quake” och ”Doom” mördade inte 14 elever i Columbinemassakern.

Men i dyningarna efter dessa båda – och många andra – uppmärksammade fall var det spelvärlden som blev syndabock.

Aftonbladet har granskat vad forskarna och spelexperterna säger för att få svaret på den oundvikliga frågan:

Är tv-spel farliga?

Den ondaste av cirklar.

Våld föder våld.

Folk som konsumerar våldskultur blir mer benägna att själva bli förövare. Enligt den allmänna åsikten.

I en artikel efter Columbinemorden beskriver New York Times Dirk Johnson spelet ”Doom” – som de båda gärningsmännen Eric Harris och Dylan Klebold spelade ofta – med att, ”spelarna jagar sina motståndare genom korridorer och försöker döda dem med kraftfulla vapen”.

Det är inte svårt för sensationslysten media att dra paralleller från en sådan beskrivning.

Debatten om hur våldsamma dator- och tv-spel kan vara påverkande påminner väldigt mycket om det korståg som fördes mot videovåldet på 80-talet.

Spelvärlden är unga

Skillnaden: videomediet är en passivt intuberande kultur, medan du i spelvärlden själv påverkar, avfyrar och avrättar.

– När spelaren trycker på ”start” så börjar helt enkelt spelets regler att gälla. När man skjuter mot någon annans grafiska representation i ett spel är det uppenbart att hon eller han inte skjuter mot den andre spelaren, säger Stefan Blomberg, etnolog vid Umeå universitet.

Det handlar alltså om simulerad aggression, men från andra sidan generationsklyftan kan det vara lätt för folk att se spel som ett skrämmande och primitivt uttrycksmedel – särskilt som spelvärlden i sig är så ung.

– Man är alltid mer benägen att se negativt på något som man inte är insatt i, säger Tommy Rydling, chefredaktör på speltidningen Super Play. Men det där håller på att förändras. Mina föräldrar är den sista generationen som på allvar kan sägas vara helt oinsatta i dator- och tv-spel som medium.

”Leksaker påverkar - men gör inte barn våldsamma”

Det finns idag inget svart, inget vitt.

Debatten kring våldspåverkan är lika mycket debatten om hur man undersöker det. Resultaten är långt från entydiga.

I rapporten ”Datorspel och skadlighet: en forskningsöversikt” av Simon Egenfeldt-Nielsen och Jonas Heide Smith skriver man att, ”det råder utbredd enighet bland forskare att effektundersökningarna av våldsamma datorspel inte är tillräckligt starka för att kunna dra någon definitiv slutsats om huruvida datorspel är aggressionsskapande.”

Folkhälsovetaren Anton Lager, som sammanställt rapporten ”Hälsoeffekter av tv- och datorspelande: en systematisk genomgång av vetenskapliga studier”, säger:

– När vi och andra sammanställer studierna på det här sättet visar det sig att det finns stöd för att förskolebarns val av leksaker påverkas – men inte för våldsamhet i tankar, känslor eller beteenden utöver leken.

Ett av de största problemen med undersökningarna är att till exempel miljö och omgivning är en kraftigt påverkande del: hur vet man att barns känslor när de spelar hemma, i en trygg miljö, är samma som under fem till 15 minuters koncentrerad speltid i en laboratoriemiljö?

Svaret: det vet man inte.

Men det är en budgetfråga.

– Riskerna med sämre studier – till exempel tvärsnittsstudier eller före-efter-experiment – är så många att de studierna är nästintill värdelösa när det handlar om att uttala sig om påverkan. Problemet är att de sämre studierna är mycket enklare och billigare att genomföra, säger Lager.

Men i grund och botten handlar det bara om en sak:

Dig.

– Den viktigaste frågan är naturligtvis att utgå från individen som påstås bli påverkad, säger Stefan Blomberg. En person som slår sina skolkamrater kanske inte gör det för att han gillar ett visst spel, utan för att han känner sig utanför, har problem hemma, med mera.

– Generellt påverkas inte friska människor överhuvudtaget, däremot kan personer med grava problem påverkas i vissa situationer.

Föräldrarnas ansvar

Tommy Rydling tycker att det behövs en våldsdebatt, men att den borde lyftas till en högre nivå.

– Jag tycker det är dumt att börja på detaljnivå och börja diskutera om ett spel gjorde att en person dödade sina klasskamrater. Vi borde diskutera vem som ska sätta normen i samhället: sjuka eller friska människor? Om vi behöver införa en statlig censur för att ett visst antal människor inte klarar av att skilja på fantasi och verklighet, ska vi då anpassa hela samhället så att de ska slippa se något som kan påverka dem i negativ riktning?

Så hur förmyndaraktig bör staten vara?

– Dagens system med åldersrekommendationer tycker jag är utmärkt. Med det säger man att det är föräldrarnas ansvar vad deras barn spelar. En i övrigt god uppfostran fixar resten.

Kristofer Ahlström