Mitt emellan öst och väst

SPELA

När jag växte upp var Square lika exotiskt som geishor och kabuki-teater.

Den urjapanska rollspelsregenten omgavs av ett mystiskt skimmer; deras spel dyrkades som kulturskatter av en ytterst exklusiv skara spelare – de som hade råd att importera dem via skumma postorderföretag för tusentals kronor.

Numera söker sig Square Enix – som företaget heter efter en sammanslagning med värsta konkurrenten – allt längre västerut, med spel som ”Supreme commander 2” och uppköpet av ”Tomb raider”- och ”Hitman”-utgivaren Eidos. Idag behöver man bara köra över Öresundsbron för att komma till det österländska sagoimperiets närmaste filial.

Man kan säga att de befinner sig precis i steget från öst till väst.

”Nier” hamnar någonstans mitt emellan.

I Japan släpptes spelet i två versioner: en där huvudpersonen var en slank, stilig ynglig, inte helt olik Raiden i ”Metal gear solid”-spelen, som försökte rädda sin syster. Och en där rollerna bytts ut mot en muskulös åldring och hans dotter. Det är den senare som släpps i väst. (Det är en utbredd vanföreställning att västerlänningar inte gillar feminina män i sina spel.) En sak som dock inte ändrats är den mustiga, svordomspepprade dialogen. Eller den raffigt klädda hermafrodit som innehar en av huvudrollerna.

”Nier” är med andra ord inte direkt ett typiskt Square Enix-spel. Men vad är egentligen det nu för tiden? Inte ens ”Final fantasy” känns som ”Final fantasy” längre. Och kanske är det i den här riktningen kommande ”Final fantasy versus XIII” kommer röra sig – ett extremt actionbetonat rollspel med hysteriskt stora (och roliga!) bossar, snabba strider och en betydligt hurtigare attityd än de tonårspekoral vi vant oss vid. Det är fortfarande ett vackert spel, nästan poetiskt. Miljöerna är monumentala, faderns relation till den sjuka flickan fruktansvärt fin; det krasar till i hjärtat varje gång hon ligger i sängen och försöker spela pigg för att inte oroa sin pappa.

Men det märks att det här knappast är ett spel som fått Square Enix odelade uppmärksamhet. Snarare är det ett projekt som fått ligga och bubbla i bakgrunden medan deras stjärnteam rullat ut nya ”Final fantasy”-spel. (”Nier”-utvecklaren Cavia har ett fläckigt förflutet, de ligger bland annat bakom katastrofala ”Bullet witch”.) Ytan är opolerad, tempot sävligt, sidouppdragen gör en sport av att driva en till vansinne.

Square Enix må ha närmat sig väst så gott de kunnat. Men på vissa punkter kommer jag alltid tycka att de är lika obegripliga som högteknologiska toalettstolar och harakiri.