Explosiv flygaction för ”Call of duty”-publiken

SPELA

Nya Ace combat: Assault horizon lyckas underhålla trots sin supersopiga story

ACTION Man får åka omkring i glänsande penisförlängare, man får skjuta – och saker exploderar när man gör det.

Egentligen borde flygvapenbaserade actionspel passa oss tv-spelare som handen i en Powerglove.

Nu är det ju inte så. Genren för en tynande tillvaro, och anledningen till att så få dansar virtuell dödsbalett bland molnen är antagligen samma som till varför så få dansar helt vanlig balett på marken:

För att det känns som att man måste ha tränat natt och dag sedan fem års ålder för att man ska ha en chans att vara bra på det.

Flyger rakt in i verkligheten

Namco vill förstås ändra på den föreställningen. De vill att vi ska förknippa deras ”Ace combat”-serie med ”explosiv action!” snarare än ”700 sidor långa manualer” – och därför har de med deras senaste version tagit några stora kliv närmare den ”Call of duty”-älskande mainstreampubliken.

Nu har serien lämnat sin fiktiva värld, och flugit rakt in i verkligheten. Nu har en racingspelsliknande kontroll blivit standard. Nu har ett antal helikopter- och bombfällar-uppdrag pressats in för variation. Nu har mycket av spelets fokus förflyttats över till närstrider – man kan låsa fast siktet på fiender, vilka snart låter en följa med på en extremt inzoomad och intensiv bergochdalbanefärd som oftast slutar på det mest explosiva av sätt.

Och allting fungerar bra. ”Ace combat: Assault horizon” är, till skillnad från de flesta av dess föregångare, ett välkomnande spel. Det är lätt att börja spela och det är ännu lättare att fortsätta.

Katastrofalt skådespeleri

Men handlingen gör sannerligen allt för att stöta bort en.

Den är skriven av ”NY Times BEST-SELLING MILITARY AUTHOR Jim DeFelice” och i likhet med andra ”best-selling” och ”award-winning” författare som anlitas av spelföretag är han en jävla supersopa (eller kanske snarare: någon som hittat ett väldigt enkelt sätt att casha in). Värst av allt är karaktärsgalleriet, som består av stereotyper så uråldriga att man tror att de ska vittra sönder mitt framför ögonen på en. Vi har hjälten, den vite mannen med muskler, en total icke-människa, lika minnesvärd som någonting jag har glömt bort. Vi har hans sidekick, den som vi ska tycka är en skön lirare, ständigt ett grabbigt skämt i mungipan. Vi har Den Enda Tjejen, som skämtar tillbaka när sidekicken skojar om att han vill ligga med henne – och som därmed lyckas förnya sitt medlemskap i Killklubben fram tills nästa skämt.

De här figurernas försök till virtuellt skådespel är en katastrof så episk, gigantisk och monumental att det ibland får allt annat i ”Ace combat: Assault horizon” att verka futtigt.

Trots att Namco har gjort sitt mest explosiva flygspel någonsin.

Följ Spela!

Vill du också ha koll på när vi publicerat nya recensioner, förtittar, krönikor och reportage?

Du kan följa Spela på både Twitter och Facebook.

Följ oss på Twitter här!

Följ oss på Facebook här!

Johan Martinsson