Virtuell turism i världsklass

Av: Jonas Högberg

Publicerad:
Uppdaterad:

Assassin’s creed: Unity har flera brister – men det är omöjligt att inte bländas av ytan

1 av 15

ÄVENTYR Det är lätt att tappa huvudet när man kämpar för sina ideal.

Se bara på Maximilien de Robespierre. Några månader innan han rent bokstavligen blev av med huvudet sommaren 1794 sände han sina rivaler och tidigare bundsförvanter till giljotinen, införde en egenskapad statsreligion och gav sitt stöd till en lag som inskränkte medborgarnas rättigheter när de stod inför revolutionstribunalen.

Franska drevs av blodslust och avsky mot adeln, men också av ett brinnande begär efter demokrati och mänskliga rättigheter. När saker och ting var som värst under Robespierres skräckvälde 1793–1794 kom dock paranoian att härska fullt ut.

Sinnessjuk detaljrikedom

Det är givetvis en perfekt tidsera för ”Assassin’s creed”-serien att göra ett nedslag i. Och när franska Ubisoft vänder hem gör de det med samma sinnessjuka detaljrikedom vi kommit att vänta oss av dem.

Det Paris som målas upp i ”Assassin’s creed: Unity” är deras absoluta mästerverk. Mäktiga boulevarder, imposanta byggnadsverk, pittoreska takåsar, trolska broar och prunkande alléer avlöser varandra i ett panorama så vackert att man nästan går på myten om Paris som kärlekens stad.

Om det inte vore för alla hatiska människor som bebor den.

Kärlek i mörkret

Revolutionens Paris svämmar över av arga pöblar – utanför de flesta prominenta byggnader och på de var och varannat torg återfinns upprörda folksamlingar med mord i blick. Notre Dame har plundrats på många av sina skatter, och används från och till som lagerlokal. Katakomberna har blivit en tillflyktsplats för allt fler.

Och mitt i detta mörker återfinns en kärlekshistoria – mellan en assassin och en tempelriddare. Arno och Elise borde vara dödsfiender, men de har vuxit upp i samma hem, länge ovetandes om sina respektive fäders ordenssällskap. När Frankrikes gamla herrar avsätts blir Elise alltmer avståndstagande till Arno och istället besatt av tanken på hämnd.

Frustrerande prioriteringar

Revolutionens förgrundsfigurer får tyvärr nöja sig med biroller i den historia som Ubisoft valt att berätta (självklart visar det sig vara tempelriddarna som piskat igång folkets vrede), vilket är frustrerande. Robespierre hade med lätthet kunnat porträtteras som en typisk – och säkerligen fantastisk – ”Bioshock”-skurk, men han agerar mest kuliss i ”Unity”.

Spelmaterialet som inte är knutet till handlingen visar dock upp fler sidor av revolutionen. I ett sidouppdrag letar man efter avhuggna huvuden som ska levereras till Madame Tussaud (hon gjorde avbildningar av ”kändisar” åt regeringen), medan man i ett co-op-uppdrag ska försvara kvinnorättskämpen Theroigne de Mericourt när hon uppmuntrar Paris fattiga kvinnor att marschera mot Versailles och protestera mot brödpriserna. Napoléon Bonaparte och den framtide svenske kungen Jean Bernadotte medverkar i en story som hämtad ur Hänt extra, där de slåss om en och samma kvinna: Désirée Clary, sedermera drottning Desidera. Ska vi tro ”Assassin’s creed: Unity” blev hon kär i Bernadotte eftersom han hade oerhört muskulösa lår.

Rostig mekanik

Ubisoft bör definitivt applåderas för sin research, men de förtjänar också en lavett eller två. Den rostiga spelmekaniken – som började sjunga på sista versen redan i ”Assassin’s creed III” – visar här tydligt att den inte har något kvar att ge. Uppdragsdesignen är på det stora hela inte mycket bättre – även om den ibland lyckas överraska. Att jaga en varmluftsballong över Paris takåsar är till exempel väldigt roligt. De uppdrag där man faktiskt ska lönnmörda någon är också välregisserade.

Co-op, ”Unitys” stora nyhet, har sina stunder, men lider också av spelets åldrande gameplay. Dessutom tvingas man in i väl många strider.

Borde vara besviken

Jag borde alltså vara besviken på ”Assassin’s creed: Unity”. Franska revolutionens storpolitiska maktspel är reducerat till käbbel mellan tempelriddare. Arno och Elises kärlekshistoria förmår aldrig riktigt greppa tag. Spelmekaniken känns gammal och trött.

Men jag har svårt att hålla fast vid min kritiska inställning när jag parkourklättrar upp på Notre Dame och tittar ut över den majestätiska katedralens solblekta kropp, eller ser de rasande folkmassorna fylla Place de la Révolution med sina brinnande hängdockor och flaggor. Som virtuell historieturism betraktat är ”Assassin’s creed: Unity” extraordinärt.

Och tillräckligt vackert för att få den mest luttrade spelrecensent att tappa huvudet.

Publicerad: