Spel

Mördande strider förpackat i dödsångest i ”Scarlet Nexus”

En bortkastad möjlighet att verkligen imponera

Av: 

Leo Pettersson

Striderna är suveräna - men dialogerna en katastrof.
Striderna är suveräna - men dialogerna en katastrof.

SPELA

”Scarlet Nexus” är ett underligt spel.

Det är som allra bäst om man bara genomför striderna - och skippar typ varenda dialog.

Och så ska det ju inte vara.

Åh, japaner. Vilken härligt konstigt kulturellt arv de har lämnat oss de senaste årtiondena.

Men är man inte en person som orkar trycka 25 000 avsnitt av ”Naruto” eller någon annan anime- eller mangaserie så finns det ofta något som skaver i en. Sättet en story berättas på är bara inte så häftig som de verkar tycka på den där ön långt där borta.

”Scarlet Nexus” är ett bevis på det.

Detta action-RPG utspelar sig i en futuristisk stad som inspirerats av 90-talets Tokyo. Där axlar man roller som antingen Yuito eller Kasane, två adepter i en armé som skyddar stadens invånare mot varelser kallade ”Others”. Dessa taskiga monster vill käka människohjärnor för att utvinna de mentala krafter som finns i dem.

Det är just ett brainpunk-tema där såväl konversationer som stridsegenskaper kan ske med hjärnans kraft. Det får Elon Musks planer på Neuralink att framstå som ett koldrivet lokomotiv.

Fantastiska strider

Inledningen är hektisk. Sådär hektisk som bara anime kan vara.

Det kastas information på en från alla håll. Kommer det inte från andra karaktärer, för att bygga upp en löjligt svårbegriplig handling, så pausas spelet varannan minut för att visa upp olika kombinationer man kan göra i striderna.

Det sistnämnda behövs, och det är även välkommet. För om det är något som ska lyftas fram i detta spel så är det just striderna.

Nu valde jag att nästan uteslutande spela som Kasane. Till skillnad från sin manliga motpart har hon en stridsteknik som utspelas lite mer på avstånd. Med tankekraft kastar jag bilar mot fienderna samtidigt som knivarna viner genom luften.

Kort och gott: Det är väldigt roligt - snabbt, fräscht och kittlande. Kontrollerna sitter som en smäck och det är en synnerligen vacker åskådning.

Coolt men för linjärt

Temat överlag är lockande. Framför allt är just ”Others” coolt designade monster som är lagom bisarrt skissade.

Lite mer variation i banorna hade dock verkligen inte skadat. Eftersom spelet är så pass linjärt som det är hade det varit nödvändigt för att hålla intresset uppe.

För när man inte springer runt och dödar monster, ja, då dör man lite av tristess.

Tramsigt och oseriöst

Och nu återvänder jag till det där jag skrev om i början. För här har man alltså ett ursnyggt spel med en cool premiss och ett strålande stridssystem - och så ska storyn berättas genom ”serietidningsrutor”. Inte heller är det på ett skönt ”glimten i ögat”-sätt. Nej, det är bara tramsigt och oseriöst med överdrivna reaktioner och löjliga konversationer från till slut 500 för många karaktärer. Det får ”Sailor Moon” att framstå som ett verk av Ingmar Bergman.

Det är bara så onödigt. Bortkastat. Jag fattar att jag borde spela igenom spelet som båda karaktärerna för att förstå allting. Men det pallar jag förstås inte.

Istället tog det mig några timmar innan jag kände ”nej fan, jag bryr mig inte” och började skippa konversationerna för att bara ge mig ut och njuta av striderna istället.

Så ska det ju förstås inte vara. Men då hade jag i alla fall kul.

ANNONS EXTERN LÄNK

Vita tänder i sommar? Köp tandblekning här – resultat på 30 minuter

Dentway

Publisert:

LÄS VIDARE

STOR GUIDE: Hetaste tv-spelen som släpps under resten av 2021

ÄMNEN I ARTIKELN

Spel

Anime