Styrkebesked från Nintendo

Publicerad:

SPELA

Splatoon är rubbat roligt – men innehållet känns halvfärdigt

1 av 5

ACTION Kyoto ruvar på många tempel, helgedomar och kulturskatter. Men den kanske största av dem alla döljer sig i en grå betongkub förlagd till ett industriområde fullt av arbetarklassfamiljer och invandrade koreaner.

Vilken genre Nintendo än ger sig på – eller uppfinner – blir slutresultatet oftast lika unikt som underhållande. Det finns något da Vinci-liknande över deras bredd, uppfinningrikedom och kreativitet – även om det vid det här laget var länge sedan vi såg prov på dem. De senaste åren har Kyoto-jätten nämligen nöjt sig med att slipa på sina existerande varumärken.

Tills nu. Möt ”Splatoon” – spelet som döper om tredjepersonsskjutaren i en pigmenterad pool.

Typiskt Nintendo-smart

Spelidén här är lika enkel som den är genial: istället för kulor skjuter man i ”Splatoon” färg. När ens förråd börjar sina kan man fylla på det genom att simma runt som en bläckfisk i sina egenproducerade kulörpölar. I det onlinebaserade multiplayerläget, som är den stora poängen med spelet, ska man agera som en revirtänkande graffitikonstnär och på tre minuter täcka så mycket som möjligt av banans yta med den färg ens fyramannalag tilldelats.

Spoiler: det är rubbat roligt. Striderna böljar hela tiden fram och tillbaka och det finns många element som är typiskt Nintendo-smarta. Det går till exempel inte att simma i det andra lagets färg, det framstår som träskmark för dina fötter. När du dör tvingas du tillbaka till startpunkten, men genom att titta ner på Wii U-skärmen kan du klicka på en lagkamrats ikon på kartan och ilsnabbt skjuta iväg i en båge över banan till dennes position. Galler kan inte täckas av färg, men karaktärerna kan glida igenom dem i bläckfiskform. Lägg till detta en rejält tilltagen arsenal av vapen och specialattacker, samt genialiskt utformade banor som kryllar av höjdskillnader, ramper och snirkliga platåer.

Färgstarkt – men urvattnat

Men även om det är ett allt annat än färglöst spel är det samtidigt en aning urvattnat. Nintendo har nämligen inte hunnit få med allt material till releasen. Därför finns det ännu ingen matchmaking eller möjlighet att designa egna matcher, bara två spellägen och en handfull banor. Beslutet att bara tillgängliggöra två banor i taget och byta ut dem var tredje timme framstår dessutom som smått världsfrånvänt från Nintendos sida. Varför inte ge oss möjligheten att rösta om banan spelare emellan? Och varför måste vi gå ut och in i lobbyn igen för att byta vapen?

Allt det här är bara bångstyrigt och korkat. Det märks att Nintendo inte riktigt fattat ”det här med online” än idag.

Påminner om ”Super Mario sunshine”

Vad man däremot har full koll på är – tja, allt annat. Förutom det underbara multiplayerläget finns det en kort storykampanj där vi bjuds på förvisso lätta, men också snillrikt designade plattformsutmaningar. Färgsimmande längs väggar, svampar som tillfälligt växer sig stora när de fylls med vätska och propellerstyrda plattformar är några av de många fantastiska ingredienserna. Till viss del påminner det om ”Super Mario sunshine”, och det är givetvis beröm nog.

De kommande månaderna kommer innehållet i ”Splatoon” växa dramatiskt, onlinematcherna bli smidigare och spelet bättre. Men redan nu kan jag konstatera att det är den roligaste shooter jag spelat på många år.

Och för alla som tvivlat är det ett bevis på att Nintendo fortfarande är en kreativ kraft att räkna med.

Som inte slutat måla Mona Lisor än.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN