Gräver djupt – i stereotyplådan

Publicerad:

Prototype 2 når aldrig upp till samma höjder som Infamous

1 av 6

ACTION ”Whoa, that was one hell of a jump, man!”

När Cole MacGrath landar oskadd på gatan – efter att ha hoppat från sjätte våningen – skriker hans kompis Zeke ut sin bestörtning. Och jag tror att den lilla inledande detaljen säger väldigt mycket om varför jag tyckte om det första

så mycket.

För en tv-spelskaraktär som just fått superkrafter är det ju egentligen bara normalt – eller till och med oansenligt – att överleva ett sådant hopp. Men Zeke ser inte Cole McGrath som tv-spelskaraktär. Han ser honom som en människa, och därför kan han knappt tro sina ögon.

Glömmer tragedin

Det är kommentarer som dessa som förankrar ”Infamous” huvudrollsinnehavare i något slags mänsklighet, och detta ankare är han bunden till genom hela spelet, hur många superkrafter han än skaffar sig, hur högt ovan sin hemstads tak han än svävar. Man blir påmind om att han är en människa, trots att han nu har övermänskliga krafter. Och därför förblir han intressant.

Detta är en av de saker som skiljer ”Infamous”-serien från Radical Entertainments annars mycket snarlika ”Prototype”-spel.

Ta ”Prototype 2” till exempel. Det inleds med att den nye huvudkaraktären James Heller finner sin fru och sitt barn mördade, vilket han skyller på den förre huvudkaraktären Alex Mercer. En ansats till att skapa en mänsklig karaktär, alltså. Men några minuter in i spelet blir Heller infekterad av Mercers superkraftsvirus, och då är minsann allt tjafs om döda fruar och barn glömt! För nu kan ju James sprinta upp för hundratals meter höga skyskrapor, kasta bilar med sina bara händer och brutalslakta folk med monstertentakler – vilket förstås är mycket roligare än att älta några gamla missöden!

Dammig stereotyp

De enda karaktärsdrag man egentligen kan identifiera är plockade från den dammigaste delen av stereotyphyllan. James Heller råkar nämligen vara en mörkhyad man, och om ni gissar att det innebär att han är konstant ilsken, väldigt brutal och har en vokabulär där orden ”motherfucker”, ”shit” och ”bitch” är klart överrepresenterade så gissar ni... tyvärr alldeles rätt. Jag är mycket generad å Radicals manusförfattares vägnar.

Spelet i övrigt är en av de många anspråk på titeln ”den galnaste sandlådan” som har gjorts sedan Rockstar höjde sin ambitionsnivå. Likt

utspelar sig ”Prototype 2” i en New York-variant, där man rör sig fritt mellan olika uppdrag som oftast går ut på att man ska döda allt som rör sig. Men där upphör likheterna.

James Heller inleder sitt äventyr genom att jogga upp för vertikala husväggar, och därifrån utvecklas hans krafter exponentiellt. Jättelika klor växer ut ur hans händer, han börjar rundsparka helikoptrar, hans ådriga tentakler förvandlar allting runt honom – såväl fiender som oskyldiga fotgängare – till en kladdig soppa av blod, allt blir bara galnare och galnare och galnare.

Spindelmannen utan Parker

Själv uppskattar jag framför allt James Hellers förmåga att resa genom stadslandskapet.

Snart kan man nämligen utföra hopp som mäter hundratals meter, glidflyga lika långt, landa på en skyskrapevägg, springa uppför den och sedan upprepa hela proceduren. Det är roligare än att puttra omkring i en gammal Liberty City-taxi.

Men samtidigt är det då – när James Heller svävar högt, högt över människorna där nere – som det blir allra mest uppenbart varför ”Prototype 2” är så svårt att engagera sig i.

James Heller är så långt från något man skulle kunna kalla en människa, han är bara en tom kropp, en behållare att förvara en massa superkrafter i. James Heller är Spindelmannen med tredubbla krafter fast utan Peter Parker. Det finns inga tvivel, ingen ånger, inga drömmar, ingen moral, ingen anledning att bry sig.

Mänskligheten myllrar där nere på gatan, men James Heller lyckas aldrig ta sig ner till den.

Johan Martinsson

Publicerad: