Dyr men fascinerande förrätt

Publicerad:
Uppdaterad:

SPELA

Metal gear solid V: Ground zeroes är en liten revolution för serien

1 av 15

ACTION ”Ground zeroes” utspelar sig 1975.

Men det handlar om här och nu.

På samma sätt som science fiction-genren använder framtiden för att berätta om dagens politiska klimat så kan en halvtransparent historisk täckmantel dras över samtidskommentarer.

”Ground zeroes” använder 70-talets kalla kriget-klimat för att peka på hur paranoian som genomsyrade det amerikanska samhället då är lika välbekant efter 11 september. Hotbilden och hatpropagandan är densamma, oavsett om det handlar om kommunism eller islamistisk extremism.

Meja ner amerikanska soldater

Att titeln ”Ground zeroes” pekar på platsen där WTC-tornen störtade för 13 år sedan är en lika tydlig ledtråd som var spelet utspelar sig: Guantanamo Bay. (Även om namnet här bytts ut mot ”Camp Omega”.)

På den till Kuba förlagda militärbasen ska Big Boss, som efter 1964-händelserna i ”Snake eater” sakta men säkert utvecklat ett pyrande USA-hat, frita två fångar som torterats. Det måste sägas vara minst sagt kontroversiellt med ett mainstream-spel där man mejar ner amerikanska soldater och där ett vindpiskat stjärnbaner reser sig över tortyrcentret man ska infiltrera.

Intressant perspektiv

Det politiska perspektivet är intressant, liksom hur Hideo Kojima integrerar det i sitt allt mer svårsammanfattade ”Metal gear”-kosmos. Men Gitmo-uppdraget utgör också hela spelet – som mest är tänkt som en dyr förrätt inför fullängdaren ”Metal gear solid V: The phantom pain”.

För framförallt är ”Ground zeroes” en demonstration av vad som komma skall. De nya inslagen – total rörelsefrihet i en öppen spelvärld, möjligheten att kapa fordon, trimmad spelmotor, en kikare som kan markera ut fiender – är välkomna, även om de i resten av spelvärlden redan är gammal skåpmat. Men för ”Metal gear solid”-serien, vars spelmekaniska inslag alltid legat åtminstone två steg efter ambitionerna vad gäller berättande, får de anses vara revolutionerande.

Och när ”Phantom pain” väl kommer kan de båda elementen mycket väl vara jämnstarka.

Kristofer Ahlström

Publicerad: