Arkadhallens furiösa tempo

SPELA

Vill du läsa om ”Final fight” har du kommit fel.

Allt som finns att säga om Capcoms legendariska brawler har redan sagts, det enda jag har att tillägga är att nyversionen garanterat har årets brutalaste spelsoundtrack. Trots spelets monotona natur är det en fröjd att banka in skallar uppbackad av frustande mekaniska mördarrytmer signerade – åtminstone enligt ryktet – ”Bionic commando: Rearmeds” kapellmästare Simon Viklund.

Men poängen med ”Double impact” är i själva verket ett spel så obskyrt att det inte ens fick ha med sitt namn i titeln, så obskyrt att jag blev tvungen att googla för att komma ihåg vad det hette efter att jag spelat igenom det. ”Magic sword” heter det, innan jag glömmer igen. Det är ett sånt där fantastiskt spel som verkar ha snubblat in på Xbox live arcade från en bizarro-dimension där spelhistorien tagit sig helt andra vändningar. Jag visste till exempel inte att Capcom hade en fullfjädrad, och mycket välgjord, ”Castlevania”-kopia på sitt samvete, men här är den. Komplett med mytologiska bestar och gotiska stensalar, men med co-op och arkadhallens furiösa tempo. När alla spelarkaraktärer, medhjälpare och fiender myllrar över skärmen förstår man varför man inte hört talas om det tidigare: det var helt enkelt omöjligt att konvertera till det tidiga 90-talets hemkonsoler. Med sina 50 banor, rollspelsinslag och modiga innovationer är det ändå en gåta att det inte räknas som en av sin tids stora klassiker.

Nu får det istället nöja sig med att vara ett av 2010 års bästa nedladdningsbara spel.