Spela

”Diablo” når sin fulla potential

SPELA

Äntligen ger Blizzard oss ett Diablo III utan bråten som sabbade originalet – men det kostar

ACTIONROLLSPEL En majkväll för två år sedan blev jag förförd av ”Diablo III”. Det var spelkärlek när den är som mest oemotståndlig och vi tillbringade några fina veckor av monsterslakt tillsammans.

Men det blev en relativt kort kärleksaffär. Efter en tid började det skava i förhållandet när ”Diablo III” visade sin sanna personlighet. Bakom den sprakande grafiken och det ack så lättillgängliga  färdighetssystemet visade sig Blizzards senaste skapelse ha betydligt mindre charmiga sidor.

Auktionshuset, som var nytt för serien, gjorde att det mest effektiva sättet att få den bästa utrustningen var att konstant bevaka prisläget. Köpa billigt och sälja dyrt. Och bristen på kortsiktiga mål i endgame gjorde att man snabbt hamnade i ett läge där man i stället spelade samma karta, om och om igen, för att få mer guld att spendera på auktionshuset. En del av ”Diablos” själ var hopplöst förlorad.

Bommar igen auktionshuset

Därför är det symptomatiskt att Blizzard nu släpper en expansion som är ganska tunn på innehåll, som lämnar grundspelets strider intakta men som också plockar isär sina spelsystem i molekyler och sätter ihop dem igen. Det kontroversiella auktionshuset är nu ett minne blott. Och eftersom de bästa föremålen inte går att ge bort eller sälja till andra är även all annan handel kraftigt begränsad.

För att skaffa nya bättre föremål nu gäller det att spela spelet som det var tänkt från början. Blizzard har lyckats få det att kännas som att man nu är sin egen lyckas smed, istället för att vara utlämnad till marknaden nycker. Svårighetsgraden är likaså inte bestämd till vissa akter, utan kan skruvas upp och ned efter behag, och där de högre svårighetsgraderna självfallet också innebär bättre loot.

Briljant systemskifte

På maxnivån 70 väntar nästa stora systemskifte. Istället för att antingen spela genom storyn om och om igen för att bli mäktigare, alternativt välja ut den mest effektiva kartan att spela och lära sig den intill perfektion (och leda), uppmuntras man nu att ta sig an det nya ”Adventure mode.” Upplägget är enkelt men smått genialiskt. Varje akt innehåller fem slumpmässigt valda ”bounties”. Det kan handla om att döda en boss, att rensa en sidokarta helt på monster eller att göra något specifikt event eller side quest i någon zon. För varje bounty man klarar av får man ett fragment av en nyckel, klarar man alla fem i en akt får man dessutom bonusfragment och andra godsaker. Med fem av de nämnda nyckelfragmenten kan öppna en ”Nephalem rift”, en till 100 procent slumpmässigt genererad karta fylld med monster från hela spelet. En stor del av dem är dessutom av den svårare sorten som ger bäst belöning.

Systemet uppmuntrar att man spelar olika delar av spelet varje gång man sätter sig ner, och belönar en till slutmed en karta man aldrig sett förut. Trots att endast en akt har lagts till känns ”Diablo III” nu mycket större än tidigare.

Nya karaktärsklassen en besvikelse

Det är rätt så radikala systemförändringar som gör att spelet blossar upp med ny låga. Förändringarna i gameplayet är den stora behållningen med ”Reaper of souls”, snarare än den nya klassen crusader eller berättelsens nya akt. Tyvärr sällar sig korsriddaren inte heller till skaran av personliga favoritklasser, främst av två anledningar. För det första tycks Blizzard ha sett till att klassen är lite i sämsta laget, för att senare kunna genomföra förbättringar i stället för att behöva nerfa. För det andra är crusadern lite seg i vändningarna. Okej, det är fråga om en massiv krigare i full rustning och sköld, men det hindrar inte att man ibland känner sig som en sengångare i jämförelse med andra klasser. 

Fadd eftersmak

Tack vare ”Reaper of souls” är ”Diablo III” bättre än någonsin. Med kirurgisk precision har Blizzard plockat bort och städat bland bråten som förhindrade originalspelet från att bli allt det kunde vara. Det är fyllt av urkraft och fortfarande ett härligt primitivt spel ut i fingerspetsarna. Det kommer inte att säga något om världen eller om ditt liv – förutom möjligen vilket personlighetstyp du är. För det krävs onekligen att man är lagd åt det mer maniska hållet för att uppskatta ”Diablos” upprepning och frenetiska klickande. Det är helt i sin ordning.

Men någonstans lämnar ”Reaper of souls” ändå en fadd eftersmak. Expansionens största poäng är att det löser problem som Blizzard själv skapat. Så här borde spelet sett ut från början. Det är ingen billig expansion, utan kostar i princip som ett helt nytt spel, trots att bara en femte akt och en ny klass har lagts till i fråga om rent nytt innehåll.

”Diablo” har nått sin fulla potential. Men det är spelarna som fått stå för notan.

Magnus Eriksson

ANNONS EXTERN LÄNK

Skönhet & behandlingar med aktiva, naturliga ingredienser - 25% på Swiss Clinic här!

NordicFeel

Publisert:

Aftonbladet

/

Nöje

/

Spela