”Dead space” gräver sin egen grav

Publicerad:
Uppdaterad:

Dead space 3 glömmer bort vad som gjorde serien unik till att börja med

1 av 12

ACTION ”Vi vill definitivt inte göra våra fans förbannade”.

Så svarade Visceral Games när oroliga spelare ifrågasatte införandet av ett samarbetsläge i ”Dead space”. Frågan är bara vad de i så fall försökt uppnå genom att ta bort allt som gjorde serien bra, och behålla – rentav förvärra – det som var förkastligt.

 ”Dead space” från 2008 gav den vid det laget likbleka survival horror-genren ny färg på kinderna. Men i

fegade Visceral Games ur, och bevisade att inte ens utvecklarna tror på skräckspelens överlevnad. Det första ”Dead space” inleddes i ett postapokalyptiskt rymdskepp där man kände sig instängd, oförberedd, utlämnad i de trånga mörka korridorerna. Uppfriskande nog fick man inte se huvudkaraktären Isaac Clarke utan hjälm förrän precis innan sluttexterna rullade. I tvåan visade han mer av både sitt ansikte och sin personlighet – och visade sig vara den enda karaktären som spelbranschen inte behöver fler av: en average Joe.

Gör skäl för sitt namn

I ”Dead space 3” försöker Visceral införa mer action utan att ”underminera skräcken” – ett experiment vars resultat ligger ungefär i linje med fansens värsta farhågor. Men serien har åtminstone fått skäl för sitt namn. Dött utrymme finns det så det räcker och blir över. Clarke pulsar runt på en upplyst isplanet och skumpar omkring i rymden, åkande fram och tillbaka mellan olika rymdskepp och stationer i jakten på krimskrams. När man återbesöker platser får man räkna med att de är tomma på fiender och därmed även utmaning.

Det är inte konstigt att det största rabaldret kring ”Dead space 3” har handlat om det nya samarbetsläget. Visceral Games säger att serien är som gjord för co-op – trots att varje sund människa försöker förklara för dem hur fel de har. I praktiken är det också uppenbart att de, trots sina löften, inte alls vet vad de gett sig in i. Råkar man befinna sig på olika ställen och den andra spelaren triggar en filmsekvens får man acceptera att man flyttats tillbaka till sin partner när sekvensen är över. När den ena karaktären hallucinerar eller löser uselt planerade pussel får den andra försvara henom mot horder av muterade människor. Att vissa händelser är personspecifika och enbart utspelar sig i var och ens schizofrena huvuden är inte tillräckligt för att väga upp att momenten känns inklämda i ett spel där de inte hör hemma.

Tröttsamt förutsägbart – ironiskt nog

Nästan lika illa är det faktum att man nu även arbetar som skrotsamlare och vapenmonterare. Genom att springa runt och plocka upp småsaker samt spendera för mycket tid vid arbetsbänkar kan man knåpa ihop sina alldeles egna slaktvapen. Visceral verkar resonera att det är dumt att livrädd sitta och trycka i ett hörn när man kan kötta sig igenom korridorerna simultanskjutande eld och cirkelsågar.

Tanken är att oanade händelser i omgivningen ska göda rädslan hos spelaren, snarare än brister i kontrollen. Men skrämseltekniken idéfattig och missbrukar klichéer. De fasansfulla miljöerna består av rasande byggnader, gubben i lådan-monster samt dockor och flipperspel som ”oväntat” ger ifrån sig ljud när man springer förbi. Många fiender är återanvända från tidigare spel och drar samma trick för att skrämmas – om än pimpade i sina vinterutstyrslar. Och eftersom kontrollen är lika gammal som serien själv hänger den inte alltid med när tempot ökar.

”Dead space 3” är, trots alla drastiska ingrepp, tröttsamt förutsägbart. När jag tar skydd från mänskliga fienders skottsalvor får jag för mig att jag ofrivilligt hamnat i ett

-spel. Och när jag blickar ut över dystopiska scifi-landskap känns det kusligt likt

Mass effect”. (En parallell som inte direkt blir mindre uppenbar när Clarke tar på sig den ikoniska N7-dräkten.)

I det desperata och halvdana försöket till att vinna en bredare publik har den gamla ignorerats, och ”Dead space” tappat allt som till en början gjorde det sällsynt. Serien är på väg ut för ett stup – men Visceral Games är så högt uppe i det blå att de inte ens hör sina fans skrika.

Kerstin Alex

Publicerad:

LÄS VIDARE