Hänförande Playstation 4-äventyr

SPELA

Assassin’s creed-serien når sin absoluta zenit i sjörövaräventyret Black flag

1 av 12

ACTION Min kikare hittar till slut sitt mål.

Och så börjar jakten – som ska visa sig bli ett av spelhistoriens främsta ögonblick.

Mannen jag förföljer är en luttrad sjörövare, en gammal räv som kan alla knep i boken. Och han vet att han är jagad. Han seglar in med sitt skepp genom en ravin och skjuter ner berget bakom sig för att blockera infarten. Jag tvingas runt udden och inser därefter att strandremsor och atoller skärmar av mig från mitt byte. Vi avfyrar istället några salvor mot varandra på håll och inleder en kittlande katt och råtta-lek mellan öarna. Till slut hittar vi ut på öppet hav igen, men det dröjer inte länge förrän min motståndare beslutar sig för att dra in några förbipasserande handelsskepp i eldgivningen. Fem, sex fartyg av olika nationalitet tar rygg på varandra, kanonerna dånar i vinden, vågorna går höga och jag tvingas kämpa febrilt för att hålla mitt skepp flytande. Genom den tjocka krutröken skymtar jag så plötsligt mitt mål igen. Min vita val. Den här gången kommer den inte undan.

Den hisnande jaktsekvensen lider mot sitt slut.

Även om jag önskar att den aldrig skulle behöva göra det.

Häpnadsväckande spelvärld

Det är här som hela ”Assassin’s creed”-serien når sin absoluta zenit: i ett prunkande Västindien fullt av djungeltäta öar där övergivna mayatempel och nybyggda kolonier samsas sida vid sida. Den enorma, öppna värld Ubisoft skapat bågnar av fantasifulla infall och äventyr. Att få leva och verka som pirat i den här omgivningen i slutet av sjöröveriets guldålder – närmare bestämt mellan år 1715 och 1720 – är en sällsynt fröjd.

Berättelsen som driver en fram genom denna häpnadsväckande värld är också en av de bästa Ubisoft någonsin skrivit. Kanske för att den inte som vanligt främst fokuserar på stridigheterna mellan assassinerna och tempelriddarna, utan istället på den utopiska ”frihet” som den unge protagonisten Edward Kenway och sjörövare som Svartskägg och Benjamin Hornigold tycker sig ha funnit i Nassaus piratrepublik. Demokratiska värden diskuteras och dissekeras elegant, och på det stora hela är storyn stringent berättad – till skillnad från i ”Assassin’s creed III”.

Förförisk aura

Spelets egentliga huvudperson är dock ingen sjörövare eller assassin – utan det blågröna karibiska havet och alla dess lockelser. Det är oerhört underhållande att segla runt och anfalla spanska skonare, undersöka förlista skepp med dykarklocka och gå på skattjakt med karta i hand på lummiga paradisöar. Ubisoft har till och med lyckats ge det tidigare så meningslösa samlandet av orbs en poäng – de omvandlas här till underbart saltstänkta sjörövarsånger som ens besättning stämmer upp i till havs.

Det är också här ute, bland bränningar och dyningar, som ”Assassin’s creed IV” verkligen kommer till sin rätt rent grafiskt. Playstation 4-versionen är hänförande, och det gäller i synnerhet vatteneffekterna. Reflektionerna i de böljande vågorna, det hårda regnet och den glänsande vätan på trädäcket, det vita skummet som bryter fram vid fören, röken från kanonerna som tillfälligt skymmer sikten – det är små detaljer, men tillsammans skänker de spelet en förförisk aura som de nuvarande konsolerna omöjligen kan matcha.

Hade mått bra av nytänkande

Något som inte är riktigt lika eggande är det som sker på landbacken. Den här gamla spelmekaniken känns onekligen en aning mossig jämfört med de vidunderliga äventyr som väntar när man hissar segel. Visst är det fortfarande roligt att klättra bland trädtoppar och lönnmörda skurkar från dolda skrymslen, men uppdragsdesignen där man gång på gång ombeds skugga folk längs gränder och hustak hade onekligen mått bra av lite nytänkande.

Å andra sidan framstår all kritik som en droppe i havet när vinden väl blåser upp i mina segel igen.