Slapp design och svidande stereotyper

SPELA

Doki doki universe må vara charmigt, men det räcker tyvärr inte så långt

1 av 4

ÄVENTYR ”Upp flyga orden, tanken stilla står, ord utan tanke himlen aldrig når.”

Det har gått fyrahundratio år sedan Shakespeare präntade ner de där orden. Sorgligt nog är de fortfarande lika relevanta.

Case in point: ”Doki doki universe”.

Utvecklarna Humanature har velat göra ett tokroligt och lite lagom bildande spel på en och samma gång. Och de har gjort det genom att ge huvudrollen till en aningslös robot som tvingas åka runt till olika planeter i en färgglad galax för att lära sig allt om mänsklighet.

Det går sådär.

Kärlek är som diarré

Robotens slutsats om kärlek är exempelvis att det är precis som diarré – man kan inte kontrollera det och det läcker ut överallt.

Liknelser av det här slaget är ingen bristvara. Manuset är lika fånigt som det är finesslöst, men det är de slappa generaliseringarna som är spelets stora problem.

Ett praktexempel är planeten Afri. Här besöker man en afrikanskinspirerad by där en man ålagts med en förbannelse och förvandlats till ett lejon. Förövaren är mannens granne som länge varit avundsjuk på offrets familj.

Obehaglig nidbild

Lösningen på det här problemet saknar helt moralisk udd – istället för att försöka belägga grannen med skuldkänslor och påvisa hur fel det är att straffa andra människor för sin själsliga rikedom ska man helt enkelt trolla fram en egen familj åt honom.

Förutom att värderingsgrunden i sanning är sjukt grund (ge alla det de vill ha så blir de automatiskt lyckliga), så lyckas Humanature även måla upp en ytterst obehaglig nidbild av afrikanskt stamliv.

Sällan särskilt påhittigt

Spelets banala ”insikter” matchas av en lika hjärndöd spelmekanik. När man ombeds fixa fram objekt åt de människor, talande kaktusar och snögubbar som befolkar världarna i ”Doki doki universe” får man välja bland föremål i ett galleri av stickers (som man fyller på genom att lyfta på hus och växter lite här och var). I 9 av 10 fall handlar det om självklarheter – är någon törstig ger man henom ett glas vatten eller en läsk – och i de fall man tvingas tänka till är det rätta alternativet sällan särskilt påhittigt. Hade Humanature istället satsat ordentligt på att verkligen göra gåtor av karaktärernas önskemål hade ”Doki doki universe” fått ett visst existensvärde, budskapet till trots.

Det kanske är tanken som räknas.

Men just den här tanken är inte värd mer än .