En svanesång värdig ”Bioshocks” rykte

Andra episoden av nedladdningsbara Burial at sea är en rejäl uppryckning

1 av 5

FPS Den här texten innehåller spoilers. Om du inte spelat föregående episod läser du vidare på egen risk.

För några år sedan hamnade jag i en diskussion om kvantfysik med David Bowies son.

Han heter Duncan Jones och är känd som regissör till huvudkliarfilmer som ”Moon” och ”Source code”.

Jones sa något om att kvantfysik är fysik som är så perifer att allt som sker där – eller som man tror sker där, snarare – känns som magi: ”Allt är teori, inget går att bevisa i praktiken och det går att komma på helt galna idéer om man utgår från det”.

Mellan liv och död

Det är ingen vild chansning att Duncan Jones älskar Ken Levine och ”Bioshock infinite”.

Karaktären Elizabeths växlande mellan verkligheter och manipulering av tidsrumväven har ju varit bärande som spelmekaniskt inslag i både ”Bioshock infinite” och i första ”Burial at sea”-episoden. Men när man väl får spela som henne, i den här episoden, är hon fråntagen sina förmågor.

Hon dog i slutet av första delen och trotsar nu naturlagarna genom att fysiskt befinna sig i samma verklighet som både levande och död – en dubbelexponering som gör att hon håller på att sönderfalla.

Att hon saknar sin ”tear”-förmåga gör inte spelet sämre. Tvärtom.

Angränsar survival horror

Den kritik som serien tidigare fått – att actionsekvenserna krockat med ett spel byggt på tunga filosofiska funderingar kring vad som verkligen utgör en människa och hennes uppfattning om verkligheten – har lyssnats på av den döende studion Irrational.

I episod två, som med sina cirka fem timmars speltid även är längre än föregångaren, ligger tyngden mer på att undvika faror än på de tidigare spelens revolverrykande buller och bång. Nya plasmider som osynlighet anpassar spelsättet smidigt, och storyns spänning laddas med ett upplägg angränsande survival horror-genren: konstant ammunitionsbrist, sviktande hälsa, ständig utsatthet.

Bristerna har korrigerats

Det fördjupade sättet att berätta spel i längre storybågar genom följetongsformatet ger även ett helt nytt perspektiv på konsumentmakt. I det korta glappet mellan två episoder har fansen fått komma till tals, bristerna korrigerats, och resultatet är en svanesång värdig seriens, och Irrationals, storhetsrykte.

Kunden kanske inte alltid har rätt. Men ibland kan den peka ut vägen till den bästa av världar.

Kristofer Ahlström