Spela

Bidrar – med noll och intet

SPELA

Hyllade äventyret Apotheon gör ingenting som inte gjorts bättre förr

PLATTFORM Överallt flockas de, enligt betygssajten Metacritic.

Människorna som stirrat lite för länge på den actionstinna 2d-plattformaren ”Apotheon” och någonstans i dess utsökta krukmålningsestetik till slut tyckt sig kunna urskilja en värdig arvinge till klassiker som ”Shadow complex” och ”Castlevania: Symphony of the night”.

Jag skulle nästan ha varit beredd att hålla med dem. Om det inte varit för den lilla detaljen att jag faktiskt spelat de där spelen, och inte bara läst om dem på internet. För bara den som har ett par rediga blinda fläckar på sin inre spelhistoriska karta skulle kunna ta sig an ”Apotheon” och känna att det bidrar med någonting som inte gjorts bättre förr.

Uppenbar oförståelse

Som den upproriska hjälten Nikandreos faller det på ens lott att nedgöra de otaliga gudar och mytologiska väsen som huserar på berget Olympus. Den grekiska mytologin utgör en tacksam fond för det metroidvania-minnande plattformshoppande och utforskande som upptar större delen av ens tid. Eller åtminstone skulle ha gjort det om det inte varit för att de många striderna aldrig låter en ägna sig åt spelets två roligaste beståndsdelar i mer än några minuter åt gången.

Det hade inte varit något större problem om utvecklarna inte uppvisat en sådan uppenbar oförståelse för vad som gör genrens storheter till så briljanta spel. Det som utmärker dem är ju att ingenting, från minsta lilla byggsten till de mest övergripande koncept, lämnats till slumpen. ”Apotheons” kontrollschema kan i rak jämförelse bara beskrivas som ett ”finsnickeri” om man också skulle skriva under på att ett kalhygge är det. Drabbningarna blir därför aldrig mer än vilt och oprecist flängande med tillhyggen, eftersom de till sin natur inte tillåter någon annan spelstil.

Tre svajiga plus

Bara med nöd och näppe kniper helheten åt sig tre svajiga plus. Främst tack vare några ganska kreativa passager där man ömsom får jaga, ömsom jagas av jaktens gudinna Artemis, slåss i beckmörker mot solguden Apollon och klura sig genom en labyrint signerad vishetens Athena. Men också tack vare att den finfina estetiken faktiskt gör det till ett självändamål att ta sig från början till slut bara för att kunna göda ens ögon med konstnären Jesse McGibneys verk.

Med det sagt kan jag garantera att de tyckare som om fem eller tio år fortfarande är beredda att beskriva ”Apotheon” som en klassiker inte kommer att kunna flockas kring någonting.

För detta ändamål krävs det ju att man är fler än två–tre personer.

Jakob Svärd

ANNONS EXTERN LÄNK

Rean fortsätter hos Åhléns – 50 % på utvalda varor!

Åhlens

Publisert:

Aftonbladet

/

Nöje

/

Spela