Statistiken kan inte bevisa GTA:s skuld

SPELA

Det sitter fyra kvinnor i mitt vardagsrum.

Plötsligt vänder sig en av dem mot mig och frågar:

– Var kan man få tag i horor?

Ja, de spelar ”Grand theft auto IV”, tro inget annat. De är bildade och klipska, mitt i karriären, har läst den feministiska litteraturen. Nu snor de bilar. Kör över fotgängare. Ber om vägen till närmaste stripphak.

Kanske för att se vad som händer. Kanske för att lämna verklighetens moraliska och samhälleliga värderingar för ett ögonblick. Göra förbjudna saker i en fantasivärld utan konsekvenser.

Sen, ett par månader framåt i tiden, ska en tonåring förväxla ettor och nollor med kött och blod.

En ung man mördade en taxichaufför i Thailand häromdagen. Det påstås att han ville se om det var lika enkelt att sno en taxi i verkligheten som det är i ”GTA”. Det sägs att han sedan en tid plågats av ångest. Det uppges att ”GTA”-spelen förbjuds i Thailand.

Och återigen får nollnolltalets största popkulturella syndabock agera måltavla för perspektivlösa censurviftare. I sedvanlig populistisk ordning utnyttjar de enskilda tragedier för sina ändamål. Aldrig kan de presentera några siffror eller statistik över att det skulle finnas ett samband mellan verkligt och digitalt våld. Helt enkelt för att tillgänglig forskning inte ger dem rätt. Den ger inget stöd för att mina fyra väninnor, efter en kväll med ”GTA”, plötsligt vill besöka Malmskillnadsgatan eller meja ner folk på gatorna.

Men okej, låt oss förbjuda spel med våldsamt innehåll. Sen stänger vi biograferna. Anordnar grandiost bokbålsgalej och bränner Stephen Kings samlade verk tillsammans med Bibeln. Till sist bommar vi igen tryckerierna, drar ur kontakten till internet och flyttar ut till elallergikerna i skogen.

Väl där ska åtminstone jag fundera över en sak. 1980 mördades 32 taxichaufförer i USA.

Hur fan gick det till?