”Bäst i Wimbledon? Svensk i Stockholm”

Foto: ARNE FORSELL
SPORTBLADET

Roger Federers backhand? Milos Raonics serve? Agnieszka Radwanskas försvar? Det gröna gräset? Jordgubbar och grädde?

Nej, det bästa med Wimbledon är något annat.

En 47-årig svensk – i Stockholm.

Det kommer knappast som en nyhet för er som följt tennisen länge, ni vet redan det här.

Men det tål att upprepas.

Eurosport-kommentatorn Maria Strandlund Tomsvik höjer tv-sändningarna från Wimbledon till en fantastisk nivå.

Alla har förstås sina egna preferenser var gäller kommentatorer.

Vissa gillar Glenn Strömbergs ”woöuääääääää!” och Niklas Holmgren ”OCH SÅ BLIR DET GURGEL!”. Andra avskyr det.

En del älskar Jens Fjellströms och Martin Åslunds speltaktiska analyser. Andra ser dem som överdrivet nördiga och på gränsen till stroppiga.

Men någonstans inbillar jag mig att Maria Strandlund Tomsvik går hem i nästan alla svenska folkhem när hon nu kommenterar matcherna från Eurosport-redaktionen i Stockholm.

Jag tror att Martin, 22, uppskattar hennes kunskap. Jag tror att Ulla, 68, gillar hennes lugn. Ja, jag tror banne mig att Mats, 55, som precis rattat in Eurosport 2 och vräker ur sig svordomar för att de visar ”någon jävla damtennismatch” respekterar hennes saklighet.

Det speciella med tennis är ju att poängsystemet gör att en match kan pågå i allt från en till fem timmar. Som kommentator måste man hela tiden göra avvägningen när man ska prata och när man ska hålla tyst.

”Håller en fin balans”

Som exempel kan vi ta tisdagens match mellan Juan Martín del Potro och Thanasi Kokkinakis. En så nära ”normal” match vi kan komma i Grand Slam-sammanhang. Del Potro vann med 3-1 i set, matchen pågick i tre timmar och sju minuter och totalt spelades 254 poäng.

Det är så lätt att det blir monotont.

Men Maria Strandlund Tomsvik lyckas – och det här är förstås min högst subjektiva bedömning – hålla en fin balans. Hon vet när det är läge att brusa upp sig för en häftig poäng, lika väl som när det är bäst att hålla tyst.

”Är klasskillnad”

Det är en konst att kommentera tennis (kan jag bara tänka mig, jag har aldrig provat själv) och klasskillnaden mellan kommentatorerna är lika stor som klasskillnaden mellan spelarna.

Bland det mysigaste som finns är att lägga sig tillrätta i soffan och lyssna på genier som Frew McMillan och Jo Durie.

Ingen svensk kommentator når upp till deras nivå, men jag tycker i alla fall att Maria Strandlund Tomsvik är där och nosar.

ARTIKELN HANDLAR OM