Alla trevliga Pekingbor slog hål på fördomarna

SPORTBLADET

PEKING. Det här är mina nya kompisar.

Frisören Li Jing och hennes söta pojkar på salongen Dangdaimeili.

Jag är ledsen, men jag håller på att bli förälskad i alla trevliga Pekingbor.

Vecka nummer två av OS har startat och det är liten gnagande miss­tanke som uppfyller mig:

Tänk om vi hade fel om Kina?

För det jag känner just nu är att jag verkligen tycker om den här 16 miljonerstaden.

Vi hade till och med fel om vädret...

Li Jing och hennes pojkar träffade jag häromdagen när vi gjorde ett tv-inslag med mig och Mats Wennerholm.

Vi pratade friidrott.

Li Jing och hennes pojkar schamponerade oss och masserade våra strama tinningar så att vi tappade all inövad motvilja mot allt vad kinesisk maktstat heter.

Det är inte ovanligt att människorna i en OS-stad är vänliga och älskvärda. I Sydney var de fantastiska. Men det är en minst lika stark känsla här i Peking. Folk älskar oss. Folk är öppna, varma och gör verkligen allt för att vara goda värdar.

Fördomen vi hade om slutna, förtryckta människor som levde kvar i något slags fängelse känns väldigt främmande; folk har bra koll på vårt västerländska liv, vår frihet och våra avarter av kultur. Folk har järnkoll på Britney Spears och Paris Hilton.

Folk här har till och med egna Britney Spears och Paris Hilton.

Och folk handlar på H&M precis som ... Britney Spears och Paris Hilton. Även om de ännu måste åka till Shanghai för det.

Jag kan ibland känna att de flesta av oss gav ganska förutsägbara och fördomsfulla skildringar av Peking.

För sen vi med all rätt kritiserat Kina­ för förtrycket i Tibet och för bristen på press och politisk frihet så växer efter ett per veckor här en annan bild fram.

Bilden av ett Kina som vi har en del att lära av.

Några exempel:

Det är mycket säkert att vistas ute på kvällar och nätter. Jag har vandrat runt timtals i mörka gränder i stan. Jag kände mig helt orädd.

Statsmakten i Kina fungerar – ­ungefär lika bra som alla arrangemang här kring OS fungerar på ett sätt som får exempelvis OS i Atlanta 1996 att framstå som en byråkratisk mardröm.

Ett exempel:

Efter jordbävningen i Sichuan drogs ett välorganiserat hjälparbete i gång blixtsnabbt och bedömare här från USA har jämfört med vad som hände efter katastrofen i New Orleans när ett helt samhälle var paralyserat och total handlingsförlamat.

Intressant utveckling att vänta

Kapitalismen här i Kina kommer att vara intressant att följa. När England satsade på sin tidiga industrialism och upptäckte att den var smutsig skeppade man över de grisigaste fabrikerna till USA:s östkust, de fattiga där jublade och hostade.

Likadant i Europa nu på 1900-talet – smutsiga fabriker till Kina.

Men nu bygger Kina en egen industri och de börjar inse att även de måste bli renare för att slippa kvävas. Och undrar vart de ska skeppa sin smuts.

Svaret är väl att det inte finns några såna områden längre på jorden. I alla fall inte om vi ska stoppa klimatkris och nedsmutsningen av haven.

Men Kina agerar. Exempelvis införs nu feta miljöskatter (40 procent) för stora bensinslukande bilar medan de sänks till en procent för bränslesnåla bilar.

Det är också, lärde jag mig av Volvo hemma i Sverige, ett kinesiskt bilföretag som är etta i världen på att göra bilar som kombinerar bränsle med el, en teknik som minskar resursslöseriet kraftigt.

Kina är världsledande i forskning om förnyelsebar energiteknologi och återvinning.

Smogen försvann till slut

Dessutom – och det var nog mera en paradox och tur än en verklig förändring – så började himlen i Peking bli blå i fredags. Helt plötsligt.

Pekingborna dansade och var så lyckliga. Smogen försvann och känslan jag hade från OS-invigningen av att luften kändes som om den skulle kväva mig försvann.

Slutsats? Kina tar tid att lära sig förstå.

De sanningar vi grötmyndigt trodde oss vara klara över förra veckan kan se helt annorlunda ut nästa.

Det lärde mig Li Jing och hennes trevliga pojkar.

Arkitekturen då? Är det fult eller snyggt?

Tja, där är jag mera kluven. Peking ser ut som en blandning mellan Moskva och Las Vegas. Ibland vet man inte om det är på riktigt när gamla fantasipalats blandas med Dallasskyskrapor och förortskomplex. Intressant är det i alla fall.

Vi har blivit av med några andra fördomar här i OS: att vita män inte kan hoppa visste vi ju och att afrikaner och norrmän inte kan simma. Men nu har det ju visat sig att norrmän KAN simma. What? Två medaljer (en var visserligen svenska men ändå). Vad är det som händer?

Etone hoppade nästan en meter längre än Klüft – i klänning.

Var ni kan se Li Jing och mig och Wennerholm? På aftonbladet.se. Del ett i dag – del två i morgon. Stor tv...

För övrigt var inte Sverige heller en demokrati 1912 ...

Lasses lista

1. ARA ABRAHAMIAN

En medalj som man blir fråntagen är också en medalj. Kanske till och med den medalj av ädlast valör som en svensk får i Peking.

2. EMMA JOHANSSON

Jag erkänner: En OS-medaljör som jag inte -hade hört talas om inför OS. Det är bara att kapitulera. Hennes insats var storartad.

3. GUSTAV LARSSON

Jag erkänner: Det enda jag visste om Lasson var att hans tjej höll på att dö häromåret och att han tävlade ändå. Storartad insats i tempoloppet.

4. GLENN ÖSTH

Det var riktigt skönt att se en ledare i den lätt fis-förnäma OS-världen verkligen ställa upp på Ara Abrahamian – trots etikettsbrottet.

5. THERESE ALSHAMMAR

Fyra års satsning slutade med att allt sprack på en för liten baddräkt. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. London 2012, Tessan?